Algoritmerna tar över – del 5

Får jag presentera Atlas. Han väger ungefär 200 kilo och är väl fortfarande lite kantig, men börjar bli riktigt smidig:

Atlas representerar förmodligen den bild vi har av robotar ganska väl. En plåtniklas som ser ut som vi. Med armar, ben och huvud.

Det var väl ungefär så vi tänkte oss en gång att det skulle bli. En robot som liknar oss skulle hämta dammsugaren och sedan dammsuga åt oss.

Istället blev det en liten ”puck” som åker omkring och dammsuger.

Roboten skulle också gå ut i förrådet och hämta gräsklipparen och sedan knuffa den framför sig på gräsmattan. Precis som vi hade gjort.

Istället blev det en ”puck” som åker omkring på gräsmattan.


Den bild vi har över saker och ting är svår att ändra på.

När man pratar om robotar är det en del som protesterar. Ibland väldigt högljutt och tycker det är helt fel.

För ett tag sedan delade jag en film om en robot som lagade mat. Det kom  ganska snart synpunkter om att en sådan ville man inte släppa in hemma. Men tänk den som av någon anledning inte kan laga mat själv pga handikapp eller ålder eller av annan anledning. Undrar hur den tänker?

En robotdammsugare och en robotgräsklippare kan tyckas onödig. Men för den som är äldre och som vill bo kvar i sitt hus med trädgård. Undrar hur den tänker?

Dessutom tänker vi förmodligen också robotar som just plåtniklas. Men robotar är så mycket mer. En del är små. Väldigt små. S k nanorobotar. De används, eller kan användas, inom sjukvården. De förs in i kroppen och har ett särskilt syfte. Ibland dricker man och sväljer. Ibland skjuts de in med hjälp av en spruta.

Ibland pratar man också om ett chip som man skjuter in under huden.

Huva, nu börjar det bli otäckt, tycker en del. Ingen robot eller chip i min kropp inte. Det vill man absolut inte vara med om.

Men…

Det finns nanorobotar som skickas in i kroppen och som ger sig på cancerceller. Man slipper strålning och cellgifter. Undrar hur en cancerpatient tänker om det?

Det finns nanorobotar som kan cirkulera i blodomloppet, upptäcka och bekämpa blodproppar. Undrar hur den som har drabbats av en blodpropp tänker?

Det finns AI-robotar som läser av näthinnan och förutser hjärtinfarkt upp till 5 år före de inträffar med nånstans upp mot 70% säkerhet. Undrar hur den som fått en hjärtinfarkt tänker?

Allt det här fungerar naturligtvis inte perfekt idag. Men blir bara bättre och bättre. Med en rasande hastighet. Dessutom med fler och fler användningsområden.

Om vi öppnar våra sinnen och försöker tänka bort de gamla bilderna och fördomarna, så kanske robotar kan vara ganska användbara.


Det finns många områden där robotar kan göra stor nytta och hjälpa oss stackars sårbara människor.

Brandbekämpning är ett sådant område. Tänk om vi kan skicka in robotar istället för brandmän i farliga brandhärdar. Undrar hur en brandman tänker om det?


Ibland funderar vi nog kring vilken nytta. Uppkopplade skosulor. Vad är det för nytta med det?

Men tänk om du med hjälp av uppkopplade skosulor kan få hjälp att korrigera fotisättning så du undviker belastningsskador. Eller tänk om skosulorna talar om för dig hur du står på jobbet och talar om att det är dags att ändra tyngdpunkten för att inte belasta rygg, knän eller fötter felaktigt. Inte så dumt.


Robotar kommer väldigt snart att bli en väldigt stor del av vårt liv. Inte minst sjukvården kommer att få stor nytta av robotar.

Robotar som hjälper oss att förebygga sjukdomar och förhindra svåra skador.

Om vi vill, om vi vågar.

Jag skrev nyligen ett inlägg om Harari och hans bok Sapiens. I den skriver han om att det finns forskare som tror att det redan 2050 kommer finnas människor som är ickedödliga. Inte odödliga, men ickedödliga.

Tack vare teknik. Tack vare robotar så kommer det vara möjligt.

Kanske.

”Lies, damned lies, and statistics.”

Vem som gav världen dessa bevingade ord vet vi inte riktigt. Kanske var det Mark Twain, kanske inte.

På ett sätt, ett bra sätt att beskriva statistik. Å andra sidan något orättvist. Väldigt orättvist t o m.

Jag gillar statistik. Jag söker ständigt, och har gjort så under många år, efter statistik för att leta bekräftelser på det som påstås i olika sammanhang. Oftast får det påståenden att falla platt till marken.

Statistik ger oss möjlighet att följa utveckling i långa trender i en massa olika sammanhang.

Ibland brukar man säga att man kan bevisa vad som helst med statistik. Det stämmer till viss del. Får man bara välja tidslinjen och kombinerar med en del annat så kan resultatet bli nästan vad som helst.

Samtidigt är det oerhört viktigt hur man tolkar statistiken. Just tolkningen blir så oerhört central för att förstå. Eller försöka förstå.

En som var mästare på att tolka och visa statistik på ett begripligt sätt var Hans Rosling. Fast egentligen var det hans son och sonhustru, Ola och Anna Rosling, som genom organisationen Gapminder skapade alla bubbeldiagrammen som gjorde Hans till en världskändis. Tack och lov så fortsätter de trots att Hans Rosling inte finns kvar längre. Det finns mycket intressant att hämta genom Gapminder om man vill försöka förstå världen. Kolla på gapminder.org och gärna dollarstreet.

Det Rosling visade var att världen mår mycket, mycket bättre än vi tror. Han bevisade det också genom just statistik.


 

Om man ska vara noga så är statistik en del av matematiken som innebär insamlande, utvärdering, analys och presentation av data eller information. Tyvärr så missar man oftast utvärdering och analys. Ibland förmodligen omedvetet och ibland förmodligen väldigt medvetet. Det beror på vilket syfte man har.

Media har en förmåga, eller oförmåga, att använda statistik och siffror på ett synnerligt obegåvat sätt. Det är inte ovanligt att man tar två siffror och påstår att de bevisar något. Så skapar man nyheter. Gärna med ett ord i rubriksättningen som förstärker allt också.

I Borås Tidning var det en sådan artikel häromdagen. Egentligen säger innehållet ingenting, men man lyckas skapa en artikel av just ingenting. Artikeln handlar om klotter. Ordet som förstärker är lavinartad. Man tar en siffra från 2016 och en från 2017 och tillsammans med en ökning på 80% så har man skapat en lavinartad ökning.

Inte så mycket att bry sig om egentligen eftersom hela artikeln blir totalt meningslös, men jag kan irritera mig över att media är så oerhört slarviga när man använder siffror. Helt uppenbart så har man struntat i utvärdering och analys. Siffrorna i sig säger absolut ingenting med det korta perspektiv man har. Är det mycket eller lite? Kanske har det minskat om vi ser det ur en längre perspektiv. Eller ökat. En ökning på 80% låter ju mycket, å andra sidan är en ökning från 1 till 2 en ökning med 100%. Men är det mycket? Siffrorna i artikeln som är underlag är polisanmälningar från tekniska förvaltningen. Men det framgår inte om man har haft samma rutiner för anmälan så att siffrorna blir jämförbara.

Dessutom frågar man en klottersanerare om hen har mycket att göra. ”Ja, det har ökat lavinartat”. Tja, står man och sliter med att ta bort klotter så kanske man tycker så. Det är väl ungefär som att fråga en polis om brottsligheten har ökat. Jobbar man med brott i princip 100% av sin arbetstid så misstänker jag att man upplever att det är just brott som fyller ens tid. Och mindre att göra blir det ju inte. Det blir bara mer och mer att göra.

Ovan nämnda artikel är naturligtvis en skitsak i sig. Samtidigt visar den i sin småskalighet hur viktigt det är att tänka till kring siffror, statistik och de slutsatser man drar.


Betydligt allvarligare är hur man hanterar statistik kring våldtäkter. Här blir det ofta politiskt och vissa politiska inriktningar gör gärna kopplingar till invandring. Dessutom gäller det att hålla tungan rätt i mun när man diskuterar just den här statistiken. Jag har försökt det i sociala medier några gånger och blir genast anklagad för att försvara våldtäkter och gärningsmännen, vilket jag självklart inte gör.

För att förstå statistiken behöver man också förstå bakgrund. Dvs. göra någon form av analys.

Tittar man på en graf över en längre period, säg 20 år fram till idag,  så ser man en klar ökning. Dessutom en kraftig ökning 2005 och 2013. Statistiken är väldigt tydlig. Men…

För det första fick vi en ny sexuallagstiftning 2005 som utökade våldtäktsbegreppet. Det fick statistiken att raka i höjden. 2013 ändrades lagstiftningen igen genom att det s k passivitetstillägget ändrades. Det innebar också att statistiken drog iväg.

För det andra så har man under en lång tid arbetat för att våldtäkt alltid skall anmälas. Det har gjort att benägenheten att anmäla har ökat och troligtvis är högre i Sverige än i andra länder.

För det tredje så räknas varje våldtäkt som ett streck i statistiken, vilket inte alltid är detsamma i andra länder.

Sistnämnda låter kanske lite underligt, men jag lyssnade på ett par kvinnliga forskare på radio som diskuterade just detta. Deras exempel var från en stad på Västkusten där man i regel hade 30-35 våldtäkter per år. Ett år hade man helt plötsligt 195 (minns inte siffran exakt). Ökningen var en kvinna som blivit utsatt av en man under flera år. I svensk statistik innebar de 160 tillfällena en ökning med 160. I andra länder hade det blivit en ökning med 1. Därför är det inte heller helt enkelt att jämföra statistiken mellan länder.
Dessutom tolkade en del siffran säkerligen som att det var 160 olika män som våldtagit ytterligare 160 kvinnor.

Att utvärdera, tolka och analysera är viktigt.


World Economic Forum är ett bra ställe att hämta information och statistik på.

Nedan följer en länk till en artikel som på ett bra sätt beskriver vilken pessimistisk uppfattning vi ofta har om saker och ting i den här världen.

Men där statistiken kan hjälpa oss att förstå.

Återkommer med ett resonemang om hur världen mår. Egentligen.

Misperceptions index

 

Facebook

Ett kort inlägg om det som väl kallas för nåt i stil med krisen hos Facebook.

Om det nu är en kris.

Pendeln slår över. Belackarna får vatten på sin kvarn. Nånting åt det hållet i varje fall. Många är de som ropar: ”Se där, vad var det jag sa!”

Tänkte egentligen bara skicka en passning eller kanske hjälpa till att justera en felaktig uppgift.

Facebook säljer ingen data. Facebook har inte heller tidigare sålt data.

Det man gör är det som Mark Zuckerberg försökte förklara för en av senatorerna som förhörde honom.

Frågan som ställdes var hur Facebook kunde tjäna några pengar när man inte tog betalt av användarna.

Svaret var: ”Senator, we run ads.”

Det är redan ett klassiskt uttryck som vi säkert kommer att se många gånger. Och så är det. Facebook säljer annonser. Inte data. Om någon vill nå män över 60 i Sverige som har ett postnummer som börjar på 50 så lär jag få en annons i mitt flöde. Det kan Facebook fixa.

Dvs. inte annorlunda mot hur andra media som säljer annonser agerar. Möjligtvis är man duktigare på att finkalibrera. Kanske därför som gammelmedia ropar högt och ondgör sig över konkurrensen.

Dags för delår

Onsdag morgon nästa vecka 06.30 presenterar Handelsbanken sitt resultat för första kvartalet 2018. Eller Q-ettan som det heter.

Jag kan tycka att det är lite spännande att se vart det är på väg. Banken och aktien har ju fått lite stryk ett tag. Förutom de två senaste dagarna då aktien vänt uppåt. Ganska rejält dessutom. Kanske är det en indikation om det kommer ett bra resultat. Nästa vecka vet vi.

Analytikerna har varit tuffa mot banken ett bra tag. Man ifrågasätter ledningen. Man ifrågasätter kontorsrörelsen. Man ifrågasätter det mesta verkar det som.

Det här är typiskt hur det har varit i många år. I slutet av en högkonjunktur. Konkurrenterna knaprar in på lönsamhetsförsprånget och går kanske t o m förbi. Den för banken så viktiga Nöjd Kund mätningen brukar också bli jobbig för banken ungefär samtidigt. Konkurrenternas kunder blir också mer och mer nöjda. Och så den ständiga kostnadsjakten. Helt plötsligt har konkurrenterna också låga kostnadsnivåer.

Bara för att påminna. Handelsbanken drivs av ett mål och har för det två medel. Man ska ha högre lönsamhet än sina konkurrenter. Det ska man nå genom att ha nöjdare kunder och lägre kostnader.

Enkelt. Alla begriper.

Strategin har funkat väldigt bra sedan i början av 70-talet.

Däremot har man kunnat se i högkonjunktur att konkurrenterna närmar sig. Alltså inget att oroa sig för. När nästa kris kommer så står banken stark igen.


Eller, det kanske inte är så längre. Jag har oroat mig ett antal år där jag upplevt att konkurrenterna närmar sig på många sätt och kanske t o m driver bank minst lika bra. Kanske t o m bättre.

I varje högkonjunktur har man kommit närmre och närmre.

Därför är det spännande att följa resultatet nästa vecka.


Det finns dock en sak som bekymrar mig ordentligt.

Var står Handelsbanken i Algoritmiseringen?

Jag har levt i det ett antal år. Försökt påverka. Försökt driva förändring. Försökt få gehör för bl a nya arbetssätt och nya medel.

Men fått väldigt lite gehör. Istället har jag mötts av en hel del oförstående och okunskap. Ibland nästan löjeväckande okunskap. Dessutom en rädsla för förändring och att våga testa nytt. Det här bekymrar mig. Mer än något annat.

Idag ser jag inget av det som jag borde se. Jag läser inget av det jag borde läsa.

Det känns inte riktigt bra.

Sapiens – En kort historik över mänskligheten

Rubriken är en boktitel. Boken är skriven av den israeliske professorn i historia, Yuval Noah Harari, och handlar precis som titeln beskriver om allt som hänt från det att vi kröp upp ur vattnet till idag.

Jag har precis lyssnat färdigt på boken. Så nu lyssnar jag på den igen. Sen ska jag bläddra igenom den en gång till.

Den är bra. Väldigt bra.

Dessutom har han skrivit en fortsättning som heter Homo Deus. Den handlar om framtidens människa.

Boken är väldigt enkel att ta till sig. Hans stora poäng att att människan är den dominerande arten därför att vi har en förmåga att samarbeta i stora antal. Det finns ingen annan djurart som kan det.

Han delar in människans utveckling med tre stora revolutioner. Den kognitiva utvecklingen för 70 000 år sedan. Jordbruksrevolutionen för 12 000 år sedan och den vetenskapliga revolutionen för 500 år sedan. Här kan man snacka om långa penseldrag och det blir väldigt intressant när han gör kopplingar till dagens samhälle.

Bl a konstaterar han att det dör väldigt lite människor pga krig idag. I en jämförelse nästan inga alls. Vi har knappt några krig i världen. Dvs. fullskaliga krig mellan länder. Mord är också något som är på väldigt låga nivåer. Nästan helt borta. Om man tittar på hur många som dör pga mord per 10 000 sapiens så är det väldigt få.

Intressanta perspektiv och inte riktigt den bild vi har hur världen ser ut idag.

Mycket av det han skriver är en sammanställning och tolkning av en massa olika forskning. I vissa fall skriver han att forskarna är överens. I vissa fall råder det delade meningar. När en forskare och vetenskapsman som Harari presenterar till viss del nya rön så får han självklart kritik av de som trodde på den tidigare forskningen och dess slutsatser.
Jag läste ett par svenska recensioner och konstaterade att det finns en del som inte håller med.

Den ökar definitivt förståelsen för varför vi är de vi är och gör det vi gör. Oavsett tyckande så är det en väldigt bra bok som är värd att läsa.

Och läsa om för oss som fattar långsamt…

Läs den.

Traditioner

I veckan som gick skrev jag att jag var och lyssnade på Troed Troedson. Hans framtidsspaning gick ut på att vi på väg från ett traditionssystem med kunskap i fokus till ett innovationssystem med perception i fokus. Eller i varje fall borde vara…

Det här med traditioner är intressant. Vad är det egentligen?

Förmodligen menar vi det där som förs vidare från generation till generation. Sånt där som ”så har vi alltid gjort”.

”Det ska vara som det alltid har varit” är hetare än någonsin. Sånt går man till val på idag. Eller ” We’re going to make America great again”. En stark önskan om att ”det” ska vara som ”det” alltid har varit. Därför kan man vinna val på att påstå att man ska öppna gruvor som har varit olönsamma de senaste 50 åren. Eller att man minsann ska göra Sverige Svenskt igen.

Men har det som alltid har varit så – alltid varit så?

Det är nog väldigt lite som alltid har varit så. Om ens något. Förmodligen är tradition något som vi tänker oss har varit så länge vi själva minns. Kanske 30 år eller 40 år eller 50 år. Sen har vi hört föräldrar berätta och farmor och morfar hur det var när de var barn. Lite har lagts till, lite har dragits ifrån och vips så blev det en sanning att så har det alltid varit.


För några år sedan lyssnade jag på Edward Blom i samband med en träff som vi hade på banken. Han tog mer eller mindre bort alla traditioner när det gäller julmat och dryck därtill. Han berättade att det julbord vi äter idag är restaurangernas smörgåsbord från 20-/30-talet. Det vi äter på julbordet idag är väldigt lite av det man åt förr. Om man tillhörde adeln för många år sedan så åt man ostron och drack champagne på jul. Nån som känner igen det?

Nåt man absolut inte åt var salt sill. Ridå. I enklare hem åt man nämligen salt sill året om, så när det var stora helger ville man ha något helt annat.

Nånstans runt det vi idag kallar Lucia så slaktade man en gris. Sen åt man gris till jul. För länge sedan åt man dessutom allt på grisen. Med betoning på allt. På jul åt man upp hela grisen inklusive knorren och trynet. Förutom en sak.

Skinkan.

Julskinkan sparade man till påsk.

Så en av våra mesta jultraditioner är egentligen inte så gammal. Det var inte så man gjorde.


På tal om Lucia.

Lucia är något som det brukar bli ett jäkla liv om varje år. Det är minsann en kristen tradition som ingen ska peta i. Lucia är en tjej och dessutom blond. Punkt. Just det här brukar dessutom vissa politiska grupper ropa högt över.

Kan vi inte börja med att vara överens om att Lucia inte är en kristen högtid och aldrig har varit.

Så, då har vi klarat av det.

Om man läser på om vår historia så var Lucia förmodligen varken ett kvinnligt väsen eller särskilt blond.

Långt tillbaka så nämns både Lussekärring och Lussegubbe. Det var dessutom mörka hemskheter som man hotade barnen med. Om man inte var snäll så…

Den första avbilden av en Lucia är av en dräng som uppvaktade sin husbonde på Lucia med frukostbricka och ljus i håret. En man alltså.

För länge sedan firades dessutom Lucia samtidigt som vintersolståndet. När vi 1753 fick en ny kalender flyttades vår gamla kalender ett antal dagar genom att man helt enkelt tog bort dagar i slutet av februari. Helt plötsligt skilde det 9-11 dagar mellan Lucia och vintersolståndet.

Så Lucia och vintersolståndet hängde förmodligen ihop.

När man firade att ljuset var på väg tillbaka ville man samtidigt driva ut det mörka. Inte minst mörkrets furste. Du vet han Luc… Just det, han hette nästan också Lucia, den eländige Lucifer. Här är inte historikerna helt överens, men det finns viss logik i tanken att Lucia i själva verket var Lucifer.

Namnet Lucia kommer annars i själva verket från det latinska ordet för ljus, nämligen lux, och har definitivt inget att göra med ett helgon från Syrakusa.

Så var det med den traditionen. Inte mycket till blond tjej med ljus hy där inte. Visst var det så när jag var liten, men det har inte alltid varit så.


En lite roligare variant av tradition och ”så har man alltid gjort” hörde jag på radio för några år sedan. En kvinna berättade att i hennes familj så skar man av skinkans båda ändar innan man satte in den i ugnen för griljering. När det var dags för henne att själv fixa till julskinkan så sa hennes mamma ”glöm inte att skära av ändarna”. Hon gjorde väl det men frågade sin mamma varför man skulle göra det. Svaret var att ”då blir den saftigare. Så har man alltid gjort. Det gjorde min mamma också.”

Hon nöjde sig inte riktigt med det utan frågade sin mormor. ”Varför ska man skära av ändarna på julskinkan. Blir den saftigare då?”.

”Äsch”, sa mormor, ”det började jag med för att ugnen i vår första lägenhet var så liten så jag var tvungen att skära av ändarna för att få in julskinkan i ugnen”.

Så var det med den traditionen och så har man alltid gjort.


Astrid Lindgren är ju bland det mest svenska vi har.

När man började prata om att ändra i hennes texter och ta bort uttrycket negerkung så blev det ett väldans liv. Mest från vissa högerextrema grupper, självklart.

Men är det så konstigt att vi behöver ändra och skriva om. Ord får en annan betydelse med åren. Ibland behöver vi ändra för att förstå vad som egentligen menades. Om man läser ett recept som är från förra sekelskiftet så behöver man nog ändra och översätta en hel del ord om det ska gå att förstå överhuvudtaget. Skålpund eller ort funkar sådär i dag.

Dessutom sa Astrid en gång i en  intervju att om hon skrivit boken igen så hade hon använt ett annat uttryck.

Inte så mycket till tradition egentligen. Det var ju något som fanns när jag var liten. Men inte så mycket tidigare.


 

Vi skulle nog behöva fundera lite till när vi börjar prata traditioner och om sånt som alltid har varit.

Det är nog väldigt lite som alltid har varit.

Dessutom behöver vi ställa om våra traditionsskallar till något helt annat. Nu är det innovation som gäller. Där snabbheten att ta till sig nytt är viktigare än den kunskap du redan har.

Den kunskap du har är nämligen förmodligen inte relevant.

Näringslivsdagen i Mark

Hade förmånen att få vara med och representera Styrelseakademien Sjuhärad på Näringslivsdagen i Mark idag. Dagen liknade i mångt och mycket de motsvarigheter i Borås som jag har varit på ett antal gånger. Kanske inte så konstigt. Det är väl så det ser ut. Tid för mingel och nätverkande, några utställare som berättar om sin verksamhet och några föredragshållare.

En väldigt bra och intressant dag som hade lockat till sig många företagare.

Bland föredragshållarna fanns Troed Troedson som dessutom var först ut. Troed är framtidsforskare och är väldigt duktig på att presentera sitt budskap. Och rolig.

Jag ska vare sig recensera eller återberätta. Samtidigt lite lurigt att göra så eftersom allt hänger ihop och leder fram till något. Förklarar något. Hans slutkläm är i varje fall att vi har levt i ett traditionssystem där kunskap, funktionalitet, produktionsfokus och specialisering varit nyckelord. Det systemet stannar av och leder ingenstans längre. Ingen utveckling. Från det behöver vi ta oss över i ett innovationssystem där perception, värderingar, situationsfokus och komplexitet är det viktiga.

Här kan man konstatera att vi har lite utmaningar. I alla branscher och inte minst inom skolväsendet. Det är klart att skolan får en utmaning när kunskap inte är viktigt längre. Istället blir det viktigt att snabbt ta till sig information och tolka den. Och med snabbt så menas snabbt. Väldigt snabbt.

Troed visade också en film som jag sett tidigare där Alibabas grundare Jack Ma pratar om just detta.

Jack Mas resonemang går ungefär ut på att det är fullständigt meningslöst att försöka tävla med maskiner. Vi måste göra andra saker. I skolan.

Titta gärna.

Allt blir inte bra…

…men det innebär å andra sidan inte att allt blir kass.

Vad menar jag med det?

Jo, vi (eller i varje fall ganska många…) verkar ha en uppfattning att allt alltid ska lyckas till 100%. Vi ger inte mycket utrymme för att det ibland inte blir som vi har tänkt oss. Och när det ibland inte blir så bra som vi har tänkt oss, så kastar vi oss över det och låter det bli någon form av sanning att det alltid blir kass.

Så är det inte och ibland kan det nog vara bra att tänka till en gång extra.

Det här kan man uppleva i en massa olika sammanhang. Högt och lågt. I det lilla och i det stora sammanhanget.


Ett sådant sammanhang är idrotten och fotbollen som jag följer en del. Jag kan fascineras av det jag hör runt omkring mig på matchen och i en del andra sammanhang. Det verkar som uppfattningen är att varje passning ska gå fram, att varje skott ska gå i mål och att varje match ska vinnas. Det funkar inte riktigt så…

Eller att varje spelare man skaffar till klubben ska lyckas. Men varje gång blir det inte bra, men kanske de flesta gånger.

Ett litet sidospår just när det gäller att skaffa nya spelare är att jag ganska ofta kan höra/läsa synpunkter kring varför klubben inte skaffar en målgörare eller en riktigt bra mittback eller en härförare och stor profil. Då tror jag att man helt har missat var i näringskedjan klubben befinner sig. Det kostar väldigt mycket att skaffa en av dessa spelare, om det ens finns någon tillgänglig. De resurserna finns helt enkelt inte. Vi måste nog försöka förstå vad som är möjligt och agera därefter.


Ett helt annat sammanhang är (jag skrev ju högt och lågt…) är stadsplanering. Det är klart att allt inte blev bra när man planerade vad som fick byggas och var. Ibland blev det kanske lite för när andra hus, ibland kanske något som borde byggts någon annanstans. Om ens alls. När man läser och hör vad en del tycker om byggnader i Borås så kan man lätt tro att hela stan är en katastrof. Men allt är inte kass, det mesta är nog ok.

Dessutom är just sån’t man bygger lite svårt att ändra på. En sån sak är den gamla stadsteatern i Borås. Fast tvärtom. Det finns fortfarande de som går omkring och tycker att det var fruktansvärt att teatern revs. För 35 år sedan. En gång till: för 35 år sedan. Svårt att göra ogjort tycker jag och dessutom märkligt att lägga energi på idag. Visst kan det kännas synd när man ser bilder på den charmiga gamla teatern, men jag minns teatern från 70-talet som väldigt nersliten och som luktade skumt. Förmodligen var det inte beslutet att riva teatern det var fel på, det fanns nog inte mycket att göra. Troligtvis var det besluten för 50-60 år sedan att inte underhålla och reparera som det var fel på.
Oavsett vilket förstår jag inte varför det läggs energi på något som hände för 35 år sedan och som inte går att göra om eller ogjort.


I år är det valår. Då vet vi vad som händer. Alla politiker ska tala om hur kass alla andra är. Det finns inget som någon annan politiker har gjort som är bra. Allt är kass eller i varje fall borde gjorts bättre eller tidigare eller senare. Bra kan det aldrig vara.

Just kring politiker sprids det också mycket konstigheter varje dag. På ungefär samma tema. Oavsett vem man sympatiserar med så är ”andra sidan” kass. Allt de gör är kass och ”min” uppfattning är rätt. Alltid.

Men, de flesta politiker är nog ganska ok. Vanliga människor, som gör lika mycket rätt och fel som alla andra. Mest rätt förmodligen, ibland blir det fel men det innebär inte att allt är kass.

Det finns väl i och för sig en kategori politiker som man kan fundera lite över. De kallar sig visst för Sverigedemokrater. Som visserligen har kommit lite snett i tanken och har lite otur när de tänker, men de är ju människor de också.


Vi, var och en, gör också fel ibland.

Allt blir inte rätt, men kanske det mesta.

Och om det inte blir bra så betyder inte det att allt är kass.

När jag går på fotboll vill jag se fotboll

Det kanske låter självklart. Men så är det inte för alla har jag konstaterat.

En del vill gärna springa in och ut ett antal gånger under matchen. En del skall alltid gå ut strax innan paus och strax innan matchen är slut. En del vill elda bengaler eller annat som ryker och därmed försena matcher eller få till avbrott. En del vill gömma sig under tifos och byta kläder med varandra. En del vill hoppa och ropa och skrika hela matchen. En del vill slåss och stöka i största allmänhet. En del söker underhållning i största allmänhet och kanske går på bio istället om spelet inte är tillräckligt bra. En del ser det som en familjeaktivitet och går med barnbarnen några gånger per år.

Och jag vill se på fotboll. Det är liksom min grej. Om det sedan är möjligt att få en bit mat och något gott att dricka före, eller kanske efter, matchen så är inte det fel.


Förra året såg jag fotboll på några större arenor. Allianz Arena i München, Amsterdam Arena och Friends Arena i Stockholm. De matcher jag såg var:

Bayern München – Augsburg
Sverige – Frankrike
Sverige – Luxemburg
Holland – Sverige

Fantastiska arenor med en hel del faciliteter, som till väldigt stor del (förutom fotboll) handlar om mat och dryck. Och bekvämlighet. Det är ”nästan inomhus”. Och det är väldigt mycket folk som går och tittar på matcherna. Tre landskamper som drar en hel del folk och ett lag som gynnas av fotbollsturism, visst är det så. Det var fullsatt på Allianz trots att det var ett bottenlag man mötte. Det är inte riktigt den Allsvenska vardagen men ändå intressant att fundera över.

Men vad är det för kringaktiviteter runt matcherna? Inte särskilt mycket egentligen. Om man inte menar supportersamlingar. Svenska Fans har samlingar i samband med landskamper. På ett sätt kul med musik och ”skönsång”, men också en hel del stök. Mycket går ut på att dricka öl. När vi var på Sverige – Frankrike var vi på supportersamlingen i ”garaget” under läktaren på Friends. När det var dags för Sverige – Luxemburg struntade vi i det. Det var lite väl stökigt.

Bayerns supportrar har säkert också någon samling. På Allianz finns en hel del bra ställen där man kan äta gott och ta en öl.

Därutöver är det naturligtvis en del s k sponsoraktivteter. Dessa aktiviteter går ofta ut på mat och dryck och någon som kommer och pratar en stund. Ofta tränaren för de båda lagen. Jag har varit med på några sådana.

Efter matcherna händer inte så mycket heller. På Friends kan man slinka in på Carlsberg Bar och…ta en öl och snacka en stund. På Allianz i München kan man slinka in i restaurangen/baren och…ta en öl och snacka en stund.

Men så mycket av kringaktiviteter hittar jag inte.


När jag var på Amsterdam Arena så köpte jag biljetter genom Svenska Fans. Det innebar att vi fick biljetter på kortsidan ganska högt upp. Inget ont i det. Jag är gärna på kortsidan. Det har sin charm och sina vinklar. På Friends satt vi på rad 1 på långsidan och såg Sverige – Luxemburg. Det har sin charm.
Men i Amsterdam satt vi också bland en massa andra svenskar som köpt biljetter via Svenska Fans. Jag konstaterade att många var där av andra skäl än att titta på fotboll. Dessutom skulle man stå upp på sittplats. Eftersom jag går på fotboll för att titta på fotboll så är det nog tveksamt om jag köper biljetter via Svenska Fans en gång till.


Svensk arenaidrott har bekymmer med sjunkande publiksiffror. Svensk fotboll har bekymmer med sjunkande publiksiffror. Elfsborg har bekymmer med sjunkande publiksiffror.

Det verkar som det är ett bekymmer för all arenaidrott och inte bara fotbollen och Elfsborg. Då är det nog bra att man funderar på det ur ett större perspektiv än bara lokalt i Borås. Självklart ska man göra vad man kan i Borås, men det är nog en del annat som behöver till också. Vad det nu är. Eller så är det en samhällsförändring som är svår att påverka från Elfsborg och Borås.

Ibland kan jag höra att underhållningsvärdet måste höjas och det brukar följas av att spelet måste bli bättre och matcher måste vinnas. Jo, det tror jag de flesta vill. Det blir liksom lite för enkelt att bara säga så. Frågan är hur man kommer dit. Det här handlar naturligtvis om hur man skapar resurser som kan användas till en tillräckligt bra spelartrupp, ledarstab mm. Det tycker jag är en helt annan diskussion.

Ibland hör jag att det måste till kringaktiviteter. Då funderar jag på vad man menar. Vad är det för aktiviteter man vill ha? Förr kunde en fallskärmshoppare komma med matchbollen, Fristad Ungdomsorkester spela innan matchen och i halvlek eller nån lokal artist spela. Undrar om det är sånt man menar? Skulle inte tro det.

Ibland är det för högt biljettpris. När underhållningsvärdet går ner är man inte beredd att betala så mycket. Det här blir en knepig ekvation. Låt säga att snittpriset är 200 kronor för en biljett och man tycker att 100 kronor är rimligt att betala. En halvering av priset innebär att publiken måste dubbleras för att det ska bli samma intäkter. Knappast möjligt, samtidigt som det handlar om mycket pengar.
Innebär en sänkning med 10%, dvs. med 20 kronor någon skillnad? Förmodligen inte.
Inte en helt enkel ekvation.

Ibland hör jag att man inte vågar ta med sig sina barn och gå på match. Det är för stökigt och oroligt. Risken blir för stor och man vill absolut inte gå på ståplats där klacken är. Det blir definitivt för farligt.

Ibland kan jag läsa att familjefäder går på match i allt mindre utsträckning. En match tar väl upp mot tre timmar allt som allt och den tiden lägger man hellre på familjen. Samtidigt som man kanske sneglar på en TV eller skärm. Skulle man lägga på mer kringaktiviteter så tar det ännu längre tid och blir förmodligen ännu mindre intressant.


Vad ska man göra då?

Självklart finns det ingen quick fix. Förmodligen kan man och bör man skruva i en massa olika saker. Som hur man kommunicerar med de som är intresserade. Att bli mer digitala och närvarande digitalt. Jag tror också det är viktigt att göra det genuint och inte hitta på något för sakens skull som jag nyligen läste att någon tyckte man skulle göra. Gör det på riktigt.

Fler och bättre marknadsaktiviteter är säkert en ingrediens.

Men den stora grejen tror jag är Borås Arena 2.0.

När Borås Arena byggdes var man först i Sverige att bygga en ny arena på många år. För 13 år sedan. Man lyckades också göra det med förhållandevis små medel, vilket innebar att den var ”strippad”. Sedan dess har det byggts ett antal arenor runt om i landet. För att inte tala om ny- och ombyggnation runt om i Europa. Arenor som har en annan bekvämlighet och helt andra faciliteter.

Vi är bekväma av oss. Vi vill kunna sitta på första raden på Friends i ösregn utan att bli blöta. Vi vill kunna värma oss. Vi vill kunna äta något ”vettigt”, dvs. inte bara en korv med bröd och en chokladkaka. Vi vill kunna gå in någonstans efter matchen, ta en öl och snacka lite. Vi vill kunna samlas på en pausyta där det inte blåser och regnar för att snacka en stund före matchen, i paus och efter.

En ombyggd arena med större möjligheter till bekvämlighet tror jag skulle betyda väldigt mycket.


Bara en sak till. Anders Svensson har slutat spela i Elfsborg, i Allsvenskan och i landslaget. Han kommer inte tillbaka och vi får ingen ny Anders Svensson.

Med tanke på den nivå han höll i Elfsborg och internationellt så kom han egentligen tillbaka ett antal år för tidigt. Jag är och tycker vi ska vara tacksamma för det han gav oss, men nu är epoken över. Man kan skriva bloggar som har hans nummer och på andra sätt försöka hålla fast vid ikonen, men han har slutat.

Han var unik och vår meste landslagsspelare någonsin, men han har satt punkt.

Vi kommer inte att få se en ny Anders Svensson, men vi kan få se andra väldigt duktiga spelare som är duktiga på andra saker. Det är inte fair mot de som kommer efter att ständigt jämföra.

Det är dags att acceptera det.

Låt det stanna där.


Till sist. Kanske är det mig det är fel på. Som vill se på fotboll. Jag och andra som vill se på fotbollen kanske skulle stanna hemma. Då kan jag göra något annat vettigt när de som tycker det är kul att elda gör det så matchen förskjuts eller får ett uppehåll.

Eller så försöker alla visa respekt för varandra så matchen blir något för alla. Ett bra sätt kan ju vara att följa de lagar och regler som finns.

Att jobba i bank…

…är fantastiskt roligt! Man får träffa väldigt många trevliga människor och kan få insyn i en stor mängd olika verksamheter. Om man verkar länge på en ort så blir man också en del av staden i ett större perspektiv. Eller kan bli i varje fall. Genom engagemang inom näringslivet, med stadens politiker och tjänstemän, genom idrotten mm.

Jag är väl lite färgad, men har väldigt svårt att tänka mig något bättre än att jobba i bank.

Samtidigt är nog bankyrket ett av de mest bespottade. Det var som en av våra regionchefer sa till mig för många år sedan: ” En sak ska du veta, du blir aldrig älskad för att du är bankman…”.

Det ligger en hel del i det. Dels för man blir en del av något som ofta får kritik, dels för att man förr eller senare i många fall måste fatta beslut som kan vara tuffa. Om man verkar på samma ort över en konjunkturcykel är det nästan omöjligt att inte hamna i situationer som gör att man blir impopulär.

I det större perspektivet handlar kritiken inte sällan om att bankerna tjänar för mycket. Jag har många gånger funderat över vad det betyder. Vad är för mycket? Finns det för lite också? Det får nog bli ett separat inlägg om det. Vad vill man ha istället?
En del i kritiken är ofta vad bankerna tjänar på bolån. En väldigt konstig diskussion oavsett om man pratar kronor eller marginal. Anledningen till att man tjänar mer i kronor är att volymerna växer. Det är ganska enkelt att förstå och att kontrollera.
Att marginalerna har ökat är inte heller konstigt, men jag tänkte ta ett separat inlägg om just prissättningen. Frågan är nämligen om marginalerna har ökat? Eller kanske bättre uttryckt, tjänar bankerna mer idag på bolån/utlåning än för några år sedan?

På det lite större planet handlar det inte sällan heller om att bankerna lånar ut för mycket pengar och därmed hamnar i kriser. Eller så lånar man ut för lite och stöttar därmed inte näringslivet tillräckligt. Hur man än vänder sig…

Dessutom är yrket och branschen något som har genomgått stora förändringar. Något som jag har beskrivit i tidigare inlägg. Dessutom något som verkar irritera en del som undrar varför det inte fortfarande är som på 60- och 70-talet. Varför kan man inte fortfarande gå till banken med bankboken och hämta sina pengar?

På det lokala planet är det lite annorlunda. Att jobba i bank och bli populär är inte svårt. I goda tider. Då är det bara att ösa på och vara frikostig med kreditgivningen. Dessutom kan man alltid luta sig mot nån kreditkommitté som fattat fel beslut, om det skulle vara så att det blev ett nej.

Jag har jobbat i en bank som är väldigt tydlig med vad man står för. Den kreditpolicy som Handelsbanken har är central och väldigt stark. Man är också väldigt noga med att följa uppsatta belåningsgränser och t o m skruva åt i goda tider för att inte hamna i trubbel när det blir kärvare. Det är en oerhörd styrka.

Men det får också konsekvenser lokalt. Otaliga är de gånger när jag har fått förklara varför just vi inte kan låna ut mer än 60% av en fastighets värde när konkurrenterna lånar ut 85% (ta inte procentsatserna för något annat än siffror). Dessutom baserat på ett kanske försiktigare värde.
Inte sällan har det lett till kommentarer som: ”Varför kan inte ni låna ut så mycket när de andra bankerna kan det”.
Jag har alltid varit noga med att stå för det banken står för och försöka förklara. Inte skylla beslutet på någon annan eller banken eller  någon kommitté.
Det är inte alltid som det går hem.

Ibland måste man också fatta beslut och meddela ett nej tack. Eller föreslå ett annat upplägg som innebär större krav på företaget/ägaren.
Det går inte heller alltid hem.

Någon gång handlar besluten också om att man som kreditgivare börjar bli osäker på om företaget klarar sig.
Att säga nej då går sällan hem.

Jag träffar idag då och då företagare som väldigt tydligt visar att det beslut som fattades en gång inte gick hem. Och att beslutet dessutom fortfarande ”lever” kvar. Ibland kan jag höra ”snacket på stan” eller någon som berättar för mig att nu har man minsann lämnat banken. Inte sällan så berättar man gärna högt och brett om att så har man minsann gjort.

Då kan jag önska att tystnadsplikten inte fanns. Ibland skulle jag vilja berätta det jag vet. Men det kan jag inte och får jag inte. Är det sekretess så är det. Det släpper jag aldrig på.

Fast ibland skulle jag önska att jag kunde göra som bankens VD på 90-talet Arne Mårtensson gjorde en gång. Han var ”inbjuden” till ett debattprogram i TV. Han skulle försvara varför banken agerat mot en stackars företagare och sagt upp krediterna.
Nu skulle bankdirektören minsann få smisk ordentligt. Arne, som hade med sig bankens chefsjurist, vände sig mot företagaren i direktsändning och sa: ”Om du här och nu undantar mig från all tystnadsplikt så skall jag svara på alla frågor. Men bara om du gör det här och nu.” Företagaren kunde ju inte göra annat än att säga ja.
Han ångrade nog den kvällen i TV.


Jag skrev att det är enkelt att vara bankman. I goda tider.
Det här något som bekymrar mig. Det har varit goda tider väldigt länge nu. Vi fick en liten sväng 2008 i och med ”Lehman & Brothers – krisen”, men i Borås blev det inte så mycket med det. Det är nog väldigt få som jobbar i bankerna i Borås idag som vet hur det är när ”det skiter sig ordentligt”. Jag funderar på vad som händer när det smäller och erfarenheten saknas. En och annan bank har säkert sprungit på lite för mycket. Jag har ju sett det ibland när vi mötts i affärer.
Tror detta är något vi ska fundera på.


När jag läser igenom vad jag skrivit låter det som om jag gnäller. Absolut inte!
Jag tycker att det har varit fantastiskt roligt att jobba i bank. Inget gnäll här inte!