Synpunkter & fel Borås Stad

Att hjälpas åt är bra. T o m en förutsättning för att ett samhälle ska kunna fungera.

Det är nog bra om vi förstår att en kommunal förvaltning inte kan hålla reda på allt. Du vet det där som man retar sig på. Lampan på eljusspåret som inte fungerat på ett tag, björkslyn som börjar inkräkta på vägen, gatuskylten som är smutsig, hålet i marken som aldrig blir lagat. Eller vad det nu är.

Vi kanske borde förstå att det inte går att åka runt och hålla kolla på allt. Eller går gör det ju, men priset för det skulle nog bli för högt.

För ett tag sedan läste jag en kommentar där någon tyckte att ett av våra kommunalråd skulle ta sig ut och tvätta av en smutsig gatuskylt. Synnerligen dumt inlägg.

Ta med en trasa och torka av skylten eller använd ”Synpunkter & fel Borås Stad”.

”Synpunkter & fel Borås Stad” är namnet på en app. Med hjälp av den kan man ta en bild och tala om var man är och vad som behöver fixas. Enkelt att rapportera in till Borås Stad.

Jag har använt appen en längre tid. Det fungerar väldigt bra. Om man vill kan man få svar och bekräftelse på det som ska göras och att det är åtgärdat. Och svar får man i princip omgående.

Ett väldigt enkelt sätt att hjälpas åt.

Algoritmerna tar över – del 5

Får jag presentera Atlas. Han väger ungefär 200 kilo och är väl fortfarande lite kantig, men börjar bli riktigt smidig:

Atlas representerar förmodligen den bild vi har av robotar ganska väl. En plåtniklas som ser ut som vi. Med armar, ben och huvud.

Det var väl ungefär så vi tänkte oss en gång att det skulle bli. En robot som liknar oss skulle hämta dammsugaren och sedan dammsuga åt oss.

Istället blev det en liten ”puck” som åker omkring och dammsuger.

Roboten skulle också gå ut i förrådet och hämta gräsklipparen och sedan knuffa den framför sig på gräsmattan. Precis som vi hade gjort.

Istället blev det en ”puck” som åker omkring på gräsmattan.


Den bild vi har över saker och ting är svår att ändra på.

När man pratar om robotar är det en del som protesterar. Ibland väldigt högljutt och tycker det är helt fel.

För ett tag sedan delade jag en film om en robot som lagade mat. Det kom  ganska snart synpunkter om att en sådan ville man inte släppa in hemma. Men tänk den som av någon anledning inte kan laga mat själv pga handikapp eller ålder eller av annan anledning. Undrar hur den tänker?

En robotdammsugare och en robotgräsklippare kan tyckas onödig. Men för den som är äldre och som vill bo kvar i sitt hus med trädgård. Undrar hur den tänker?

Dessutom tänker vi förmodligen också robotar som just plåtniklas. Men robotar är så mycket mer. En del är små. Väldigt små. S k nanorobotar. De används, eller kan användas, inom sjukvården. De förs in i kroppen och har ett särskilt syfte. Ibland dricker man och sväljer. Ibland skjuts de in med hjälp av en spruta.

Ibland pratar man också om ett chip som man skjuter in under huden.

Huva, nu börjar det bli otäckt, tycker en del. Ingen robot eller chip i min kropp inte. Det vill man absolut inte vara med om.

Men…

Det finns nanorobotar som skickas in i kroppen och som ger sig på cancerceller. Man slipper strålning och cellgifter. Undrar hur en cancerpatient tänker om det?

Det finns nanorobotar som kan cirkulera i blodomloppet, upptäcka och bekämpa blodproppar. Undrar hur den som har drabbats av en blodpropp tänker?

Det finns AI-robotar som läser av näthinnan och förutser hjärtinfarkt upp till 5 år före de inträffar med nånstans upp mot 70% säkerhet. Undrar hur den som fått en hjärtinfarkt tänker?

Allt det här fungerar naturligtvis inte perfekt idag. Men blir bara bättre och bättre. Med en rasande hastighet. Dessutom med fler och fler användningsområden.

Om vi öppnar våra sinnen och försöker tänka bort de gamla bilderna och fördomarna, så kanske robotar kan vara ganska användbara.


Det finns många områden där robotar kan göra stor nytta och hjälpa oss stackars sårbara människor.

Brandbekämpning är ett sådant område. Tänk om vi kan skicka in robotar istället för brandmän i farliga brandhärdar. Undrar hur en brandman tänker om det?


Ibland funderar vi nog kring vilken nytta. Uppkopplade skosulor. Vad är det för nytta med det?

Men tänk om du med hjälp av uppkopplade skosulor kan få hjälp att korrigera fotisättning så du undviker belastningsskador. Eller tänk om skosulorna talar om för dig hur du står på jobbet och talar om att det är dags att ändra tyngdpunkten för att inte belasta rygg, knän eller fötter felaktigt. Inte så dumt.


Robotar kommer väldigt snart att bli en väldigt stor del av vårt liv. Inte minst sjukvården kommer att få stor nytta av robotar.

Robotar som hjälper oss att förebygga sjukdomar och förhindra svåra skador.

Om vi vill, om vi vågar.

Jag skrev nyligen ett inlägg om Harari och hans bok Sapiens. I den skriver han om att det finns forskare som tror att det redan 2050 kommer finnas människor som är ickedödliga. Inte odödliga, men ickedödliga.

Tack vare teknik. Tack vare robotar så kommer det vara möjligt.

Kanske.

”Lies, damned lies, and statistics.”

Vem som gav världen dessa bevingade ord vet vi inte riktigt. Kanske var det Mark Twain, kanske inte.

På ett sätt, ett bra sätt att beskriva statistik. Å andra sidan något orättvist. Väldigt orättvist t o m.

Jag gillar statistik. Jag söker ständigt, och har gjort så under många år, efter statistik för att leta bekräftelser på det som påstås i olika sammanhang. Oftast får det påståenden att falla platt till marken.

Statistik ger oss möjlighet att följa utveckling i långa trender i en massa olika sammanhang.

Ibland brukar man säga att man kan bevisa vad som helst med statistik. Det stämmer till viss del. Får man bara välja tidslinjen och kombinerar med en del annat så kan resultatet bli nästan vad som helst.

Samtidigt är det oerhört viktigt hur man tolkar statistiken. Just tolkningen blir så oerhört central för att förstå. Eller försöka förstå.

En som var mästare på att tolka och visa statistik på ett begripligt sätt var Hans Rosling. Fast egentligen var det hans son och sonhustru, Ola och Anna Rosling, som genom organisationen Gapminder skapade alla bubbeldiagrammen som gjorde Hans till en världskändis. Tack och lov så fortsätter de trots att Hans Rosling inte finns kvar längre. Det finns mycket intressant att hämta genom Gapminder om man vill försöka förstå världen. Kolla på gapminder.org och gärna dollarstreet.

Det Rosling visade var att världen mår mycket, mycket bättre än vi tror. Han bevisade det också genom just statistik.


 

Om man ska vara noga så är statistik en del av matematiken som innebär insamlande, utvärdering, analys och presentation av data eller information. Tyvärr så missar man oftast utvärdering och analys. Ibland förmodligen omedvetet och ibland förmodligen väldigt medvetet. Det beror på vilket syfte man har.

Media har en förmåga, eller oförmåga, att använda statistik och siffror på ett synnerligt obegåvat sätt. Det är inte ovanligt att man tar två siffror och påstår att de bevisar något. Så skapar man nyheter. Gärna med ett ord i rubriksättningen som förstärker allt också.

I Borås Tidning var det en sådan artikel häromdagen. Egentligen säger innehållet ingenting, men man lyckas skapa en artikel av just ingenting. Artikeln handlar om klotter. Ordet som förstärker är lavinartad. Man tar en siffra från 2016 och en från 2017 och tillsammans med en ökning på 80% så har man skapat en lavinartad ökning.

Inte så mycket att bry sig om egentligen eftersom hela artikeln blir totalt meningslös, men jag kan irritera mig över att media är så oerhört slarviga när man använder siffror. Helt uppenbart så har man struntat i utvärdering och analys. Siffrorna i sig säger absolut ingenting med det korta perspektiv man har. Är det mycket eller lite? Kanske har det minskat om vi ser det ur en längre perspektiv. Eller ökat. En ökning på 80% låter ju mycket, å andra sidan är en ökning från 1 till 2 en ökning med 100%. Men är det mycket? Siffrorna i artikeln som är underlag är polisanmälningar från tekniska förvaltningen. Men det framgår inte om man har haft samma rutiner för anmälan så att siffrorna blir jämförbara.

Dessutom frågar man en klottersanerare om hen har mycket att göra. ”Ja, det har ökat lavinartat”. Tja, står man och sliter med att ta bort klotter så kanske man tycker så. Det är väl ungefär som att fråga en polis om brottsligheten har ökat. Jobbar man med brott i princip 100% av sin arbetstid så misstänker jag att man upplever att det är just brott som fyller ens tid. Och mindre att göra blir det ju inte. Det blir bara mer och mer att göra.

Ovan nämnda artikel är naturligtvis en skitsak i sig. Samtidigt visar den i sin småskalighet hur viktigt det är att tänka till kring siffror, statistik och de slutsatser man drar.


Betydligt allvarligare är hur man hanterar statistik kring våldtäkter. Här blir det ofta politiskt och vissa politiska inriktningar gör gärna kopplingar till invandring. Dessutom gäller det att hålla tungan rätt i mun när man diskuterar just den här statistiken. Jag har försökt det i sociala medier några gånger och blir genast anklagad för att försvara våldtäkter och gärningsmännen, vilket jag självklart inte gör.

För att förstå statistiken behöver man också förstå bakgrund. Dvs. göra någon form av analys.

Tittar man på en graf över en längre period, säg 20 år fram till idag,  så ser man en klar ökning. Dessutom en kraftig ökning 2005 och 2013. Statistiken är väldigt tydlig. Men…

För det första fick vi en ny sexuallagstiftning 2005 som utökade våldtäktsbegreppet. Det fick statistiken att raka i höjden. 2013 ändrades lagstiftningen igen genom att det s k passivitetstillägget ändrades. Det innebar också att statistiken drog iväg.

För det andra så har man under en lång tid arbetat för att våldtäkt alltid skall anmälas. Det har gjort att benägenheten att anmäla har ökat och troligtvis är högre i Sverige än i andra länder.

För det tredje så räknas varje våldtäkt som ett streck i statistiken, vilket inte alltid är detsamma i andra länder.

Sistnämnda låter kanske lite underligt, men jag lyssnade på ett par kvinnliga forskare på radio som diskuterade just detta. Deras exempel var från en stad på Västkusten där man i regel hade 30-35 våldtäkter per år. Ett år hade man helt plötsligt 195 (minns inte siffran exakt). Ökningen var en kvinna som blivit utsatt av en man under flera år. I svensk statistik innebar de 160 tillfällena en ökning med 160. I andra länder hade det blivit en ökning med 1. Därför är det inte heller helt enkelt att jämföra statistiken mellan länder.
Dessutom tolkade en del siffran säkerligen som att det var 160 olika män som våldtagit ytterligare 160 kvinnor.

Att utvärdera, tolka och analysera är viktigt.


World Economic Forum är ett bra ställe att hämta information och statistik på.

Nedan följer en länk till en artikel som på ett bra sätt beskriver vilken pessimistisk uppfattning vi ofta har om saker och ting i den här världen.

Men där statistiken kan hjälpa oss att förstå.

Återkommer med ett resonemang om hur världen mår. Egentligen.

Misperceptions index

 

Facebook

Ett kort inlägg om det som väl kallas för nåt i stil med krisen hos Facebook.

Om det nu är en kris.

Pendeln slår över. Belackarna får vatten på sin kvarn. Nånting åt det hållet i varje fall. Många är de som ropar: ”Se där, vad var det jag sa!”

Tänkte egentligen bara skicka en passning eller kanske hjälpa till att justera en felaktig uppgift.

Facebook säljer ingen data. Facebook har inte heller tidigare sålt data.

Det man gör är det som Mark Zuckerberg försökte förklara för en av senatorerna som förhörde honom.

Frågan som ställdes var hur Facebook kunde tjäna några pengar när man inte tog betalt av användarna.

Svaret var: ”Senator, we run ads.”

Det är redan ett klassiskt uttryck som vi säkert kommer att se många gånger. Och så är det. Facebook säljer annonser. Inte data. Om någon vill nå män över 60 i Sverige som har ett postnummer som börjar på 50 så lär jag få en annons i mitt flöde. Det kan Facebook fixa.

Dvs. inte annorlunda mot hur andra media som säljer annonser agerar. Möjligtvis är man duktigare på att finkalibrera. Kanske därför som gammelmedia ropar högt och ondgör sig över konkurrensen.

Dags för delår

Onsdag morgon nästa vecka 06.30 presenterar Handelsbanken sitt resultat för första kvartalet 2018. Eller Q-ettan som det heter.

Jag kan tycka att det är lite spännande att se vart det är på väg. Banken och aktien har ju fått lite stryk ett tag. Förutom de två senaste dagarna då aktien vänt uppåt. Ganska rejält dessutom. Kanske är det en indikation om det kommer ett bra resultat. Nästa vecka vet vi.

Analytikerna har varit tuffa mot banken ett bra tag. Man ifrågasätter ledningen. Man ifrågasätter kontorsrörelsen. Man ifrågasätter det mesta verkar det som.

Det här är typiskt hur det har varit i många år. I slutet av en högkonjunktur. Konkurrenterna knaprar in på lönsamhetsförsprånget och går kanske t o m förbi. Den för banken så viktiga Nöjd Kund mätningen brukar också bli jobbig för banken ungefär samtidigt. Konkurrenternas kunder blir också mer och mer nöjda. Och så den ständiga kostnadsjakten. Helt plötsligt har konkurrenterna också låga kostnadsnivåer.

Bara för att påminna. Handelsbanken drivs av ett mål och har för det två medel. Man ska ha högre lönsamhet än sina konkurrenter. Det ska man nå genom att ha nöjdare kunder och lägre kostnader.

Enkelt. Alla begriper.

Strategin har funkat väldigt bra sedan i början av 70-talet.

Däremot har man kunnat se i högkonjunktur att konkurrenterna närmar sig. Alltså inget att oroa sig för. När nästa kris kommer så står banken stark igen.


Eller, det kanske inte är så längre. Jag har oroat mig ett antal år där jag upplevt att konkurrenterna närmar sig på många sätt och kanske t o m driver bank minst lika bra. Kanske t o m bättre.

I varje högkonjunktur har man kommit närmre och närmre.

Därför är det spännande att följa resultatet nästa vecka.


Det finns dock en sak som bekymrar mig ordentligt.

Var står Handelsbanken i Algoritmiseringen?

Jag har levt i det ett antal år. Försökt påverka. Försökt driva förändring. Försökt få gehör för bl a nya arbetssätt och nya medel.

Men fått väldigt lite gehör. Istället har jag mötts av en hel del oförstående och okunskap. Ibland nästan löjeväckande okunskap. Dessutom en rädsla för förändring och att våga testa nytt. Det här bekymrar mig. Mer än något annat.

Idag ser jag inget av det som jag borde se. Jag läser inget av det jag borde läsa.

Det känns inte riktigt bra.

Sapiens – En kort historik över mänskligheten

Rubriken är en boktitel. Boken är skriven av den israeliske professorn i historia, Yuval Noah Harari, och handlar precis som titeln beskriver om allt som hänt från det att vi kröp upp ur vattnet till idag.

Jag har precis lyssnat färdigt på boken. Så nu lyssnar jag på den igen. Sen ska jag bläddra igenom den en gång till.

Den är bra. Väldigt bra.

Dessutom har han skrivit en fortsättning som heter Homo Deus. Den handlar om framtidens människa.

Boken är väldigt enkel att ta till sig. Hans stora poäng att att människan är den dominerande arten därför att vi har en förmåga att samarbeta i stora antal. Det finns ingen annan djurart som kan det.

Han delar in människans utveckling med tre stora revolutioner. Den kognitiva utvecklingen för 70 000 år sedan. Jordbruksrevolutionen för 12 000 år sedan och den vetenskapliga revolutionen för 500 år sedan. Här kan man snacka om långa penseldrag och det blir väldigt intressant när han gör kopplingar till dagens samhälle.

Bl a konstaterar han att det dör väldigt lite människor pga krig idag. I en jämförelse nästan inga alls. Vi har knappt några krig i världen. Dvs. fullskaliga krig mellan länder. Mord är också något som är på väldigt låga nivåer. Nästan helt borta. Om man tittar på hur många som dör pga mord per 10 000 sapiens så är det väldigt få.

Intressanta perspektiv och inte riktigt den bild vi har hur världen ser ut idag.

Mycket av det han skriver är en sammanställning och tolkning av en massa olika forskning. I vissa fall skriver han att forskarna är överens. I vissa fall råder det delade meningar. När en forskare och vetenskapsman som Harari presenterar till viss del nya rön så får han självklart kritik av de som trodde på den tidigare forskningen och dess slutsatser.
Jag läste ett par svenska recensioner och konstaterade att det finns en del som inte håller med.

Den ökar definitivt förståelsen för varför vi är de vi är och gör det vi gör. Oavsett tyckande så är det en väldigt bra bok som är värd att läsa.

Och läsa om för oss som fattar långsamt…

Läs den.