Att ställa om – till sist

Ett sista inlägg om att ställa om. I varje fall för den här gången.

Att ställa om en verksamhet är svårt. Den som jobbar i verksamheten präglas av hur det har varit. Av det man kan och hur man gör.

Jag har jobbat i många år i en verksamhet där vi ofta pratade om hur viktigt det var att se på verksamheten ur kundens synvinkel. Med kundens ögon. ”Gå ut och ställ dig utanför och titta in”.

När man är på ”utsidan” så inser man att det går inte.

Man måste helt enkelt ta hjälp utifrån.

Gör det. Ta hjälp. Det behöver inte vara någon som kan branschen eller som har jobbat med motsvarande. Det är t o m bättre att den du tar hjälp av inte är färgad av det som varit.

Erfarenhet kan vara en belastning om man inte har förmågan att ständigt förändras.

Att hela tiden ställa om.

Att ställa om (forts 3)

Facit, Kodak och Blockbuster. Tre bolag som inte klarade av att ställa om. Stora fina bolag som när de peakade var högt värderade och visade fantastiska resultat. Men som i alla tre fallen mer eller mindre slutade med en katastrof. De satt fast i sitt legacy – sitt arv.

När bolag misslyckas så är det inte helt ovanligt att de börjar ropa på hjälp. Ropen kommer bl a från bolagsledningen, facken och kommuner där bolagen är stora arbetsgivare. Då tycker man att staten måste rycka in med åtgärder som lagstiftning och olika former av stöd. När hela branscher drabbas så blir ropen intensiva. Och alla branscher drabbas förr eller senare av omställningar pga teknikskiften. Istället för att vara innovativ och ta företaget/branschen in i framtiden så vill man ha hjälp så man kan fortsätta att driva sin verksamhet ”som man alltid har gjort”.

En bransch som mer eller mindre har misslyckats att ställa om är det vi brukar kalla tidningsbranschen. Branschen har haft problem med lönsamhet i många år och när det vi brukar kalla internet gjorde sitt intåg så blev problemen väldigt tydliga.

Inte nog med att branschens nyheter delas på sociala medier, annonseringen flyttas dessutom också till sociala medier. Intäkter från både prenumeranter och annonsörer försvinner. Så då ropar man på hjälp av staten. Både ekonomiskt stöd och lagstiftning. Fast när det gäller annonser så är det väl i så fall marknadscheferna hos annonsörerna som ska ”straffas”. De som bestämmer vart annonspengarna ska ta vägen, dvs. var de ger bäst ROI.

Istället för att vara innovativ och ta företaget in i framtiden så ropar man på hjälp för att bevara det som ”alltid” har varit. Så gjorde vi under tekokrisen och varvskrisen. Och hjälpen kom. Då slängde man nya friska pengar efter gamla dåliga. Till det inte gick längre.

Men visst har väl tidningsbranschen ställt om och digitaliserat? Nej, menar jag. Bara för att tidningen har artiklar på nätet och har gjort en ”pdf” av tidningen så har man inte digitaliserat. Möjligen datoriserat. Digitaliseringen innebär att man gör om sin affärsmodell. Inte bara flyttar in den befintliga i en digital miljö.

Det är naturligtvis inte enkelt att ställa om. Inte minst om man är ett stort globalt börsnoterat företag med bra intjäning. Hur ska man lyckas övertyga styrelse och aktieägare att bolaget under en period måste ta större delen av alla vinstmedel och ställa om bolaget till en ny teknik? En ny teknik som det dessutom är osäkert vart den tar vägen.

Det senaste året har väldigt många bolag fått känna på ”att ställa om”. Naturligtvis orsakat av pandemin.

Vi har fått höra att:

”På 10 veckor fick vi 10 års utveckling”
”På 5 veckor fick vi 5 års utveckling”
…och flera liknande på samma tema.

Även små företag kan ha bekymmer med sitt legacy – sitt arv. Man kan tro att små företag alltid har lättare att ställa om, att de är mer snabbfotade. Men så är det inte alltid. En bransch som har fått känna på en snabb omställning är handeln. Då tänker jag på det vi brukar kalla fysisk handel eller fysiska butiker (jag kallar det för butikerna i fortsättningen). En del av dessa är små företag med bara en butik. Förändringen har i och för sig pågått i flera år för butikerna, men helt plötsligt tog allt ett jätteskutt pga pandemin. En förändring som i grunden beror på att butikerna inte längre har det erbjudande som vi konsumenter vill ha. Vi vill handla andra varor och på ett annat sätt. Vi vill handla på andra tider än de som butikerna erbjuder. Vi vill ha ett helt annat utbud än vad butikerna erbjuder. Tack vare, eller p g a, pandemin så tvingades vi in i förändringen och många konsumenter som inte e-handlat tidigare har upptäckt att det inte var alls så dumt.

Jag har i ganska många år pratat om att butiker måste ställa om annars kommer de att få svårt att överleva överhuvudtaget. Att prata om det har inte alltid varit populärt. Det har t o m varit så impopulärt att det finns de som sagt upp bekantskapen. I sociala medier gör man det genom att ”ta bort vän” eller t o m spärra. Något larvigt kan jag tycka. Men så kanske det blir när man inte klarar av att någon säger emot.
Invändningarna mot e-handel och att butikerna måste ställa om handlar ofta om att om vi inte handlar i butikerna så får de slå igen och då tömmer vi centrum. Det är en intressant invändning. Den måste betyda att vi ska handla i butiker som inte har det erbjudande som vi vill ha, bara för att butiken ska överleva. En annan invändning är ofta att alternativet, som är e-handel, är dåligt för miljön eftersom det blir en massa transporter och returer.

Jag ska försöka förklara det förstnämnda med mig själv. Jag e-handlar och har gjort det länge. Du som har träffat mig vet att jag är lång , nästan två meter. Det ställer till det när man ska handla kläder och skor. När jag var i slutet av tonåren så växte jag snabbt och drog under en period en storlek som hette 195 centilong. Den fanns i princip inte och på den tiden var det INTE aktuellt med för korta byxor. Under en lång tid därefter har jag haft väldigt svårt att hitta kläder i rätt storlek. Butikerna tog förmodligen bara hem något enstaka par i min storlek, om något alls, och de fanns naturligtvis inte kvar när jag skulle handla. Samma sak gäller skor. Konsekvensen blev att jag ofta fick åka runt en hel del innan jag hittade något som funkade. När e-handeln kom på allvar så blev det ett paradis för mig. Äntligen kunde jag hitta rätt storlek och på ett enkelt sätt.

Den andra invändningen är att e-handeln är dålig för miljön pga alla transport och returer. Jag har länge letat efter marginaleffekten av e-handel contra butik. Skälet till att undersöka marginaleffekten är att om vi går från att handla i butik till e-handel så innebär det inte en förändring med ”100%”. Vi går inte från noll transporter till många transporter. Vi går inte från noll returer till många returer. Det är många aspekter från början till slut i båda kedjorna som måste beaktas.

Jag ska utveckla marginaleffekten ytterligare i ett senare inlägg.

I Borås har staden under pandemin hjälpt centrumbutikerna genom att organisera e-handel och hemkörning genom en gemensam site. Allt för att hålla igång handeln och hjälpa butikerna att överleva. Jag hoppas bara att man samtidigt hjälper butikerna att ställa om. Därför att ”back to normal” är inte ett alternativ. De behöver istället anpassa sig till ”the new normal”.

Att ställa om (forts 2)

Foto: JÖRGEN JARNBERGER / JPIXFOTO

Blockbuster är förmodligen ett bolag och varumärke som inte är så känt i Sverige. Bolaget grundades 1985 och verksamheten bestod i att hyra ut videokassetter via butik.

Bolaget växte snabbt och dominerade snart marknaden.

2001 fick Blockbuster möjlighet att köpa Netflix för 50 mUSD, men tackade nej.

2004 stod Blockbuster på toppen med 9 000 butiker world-wide, 84 300 anställda, en omsättning på 5,9 miljarder USD och värderat till 5 miljarder USD.

När marknaden började förändras så försökte man på flera sätt att ställa om bl a genom förvärv och försök till förvärv. 2010 hade man dock fortfarande 6 500 butiker. I slutet av 2010 ansökte man om Chapter 11.

Historien om Blockbuster är hyfsat komplicerad med många bolag och mer eller mindre kända investerare inblandade. Det finns även en historia efter 2010 och fram till idag skall tilläggas.

Facit, Kodak och Blockbuster är tre bolag som visar hur svårt det är att förändra när teknikskiften kommer och när världen förändras. Tre lönsamma, globala och stora bolag som inte klarade av att ställa om.

Det som återkommer är just svårigheten att komma ifrån sitt legacy, sitt arv. Alltifrån den kompetens som finns hos de anställda i bolaget till produktionsenheter och avtal som är komplicerade att komma ur.

För stora bolag och stora organisationer är omställning komplex. Som för sjukvården och skolan. Kanske är det så att det inte går att ställa om. Man måste helt enkelt börja om.

Att ställa om (forts 1)

Kodak är också ett bolag som ofta nämns när man pratar om bolag som inte lyckades ställa om. Ett bolag som under lång tid var helt dominerande inom foto och film. Ett varumärke som var ett av de starkaste i världen.

Kodak grundades 1881 och gjorde fotografering tillgängligt för alla. På 60-talet lanserade Kodak Instamatic-kameran och då blev fotografering definitivt till för alla.

1975 fick Kodak genom en anställd patent på digitalkameran, men la det på is efter ett tag eller t o m la ner digitalkameran därför att styrelsen/ledningen var rädd för att digitalkameran skulle hota bolagets intjäning. När sedan digitalkameran slog igenom på allvar på 90-talet försökte man genom olika åtgärder ställa om men fick allt tuffare. Smarta telefoner på 2000-talet blev mer eller mindre dödsstöten och 2012 ansökte man om chapter 11 (konkursskydd i USA). Efter ett antal transaktioner där Kodak sålde sina patent (bl a till de stora tech-bolagen!) lyckades man undvika konkurs. Bolaget lever kvar och är fortfarande noterat men är en spillra av vad det en gång var.

1988 hade Kodak 145 000 anställda över hela världen. 1996 stod Kodak på toppen. Då hade man två tredjedelar av världsmarknaden, omsatte 16 miljarder USD och var värderat till 31 miljarder USD. Varumärket Kodak var det femte mest värdefulla i världen.

Det egna kapitalet uppgår idag till 99 miljoner USD.

Förmodligen så berodde fallet på flera saker. En viktig sådan var förmodligen att Kodak satt fast i sitt legacy – sitt arv. Man tjänade bra med pengar och var ett mycket framgångsrikt bolag. Trots att man var först med digitalkameran så lyckades man inte ta ledningen och ställa om.Man hade ett stort antal anställda med fel kompetens och tillverkningsanläggningar/-processer där man var väldigt duktig, men på något helt annat än det som komma skulle.

Det är komplext att ställa om och förändra inifrån. De som finns i bolaget sitter också fast i sitt legacy, sitt mentala arv.

Stora bolag och organisationer sitter ofta fast. Ett par sådana organisationer är skolan och vården. Stora och tunga organisationer som är omgivna av regelverk. De har förmodligen ännu jobbigare att ställa om.

Jag tror att de flesta inser att skolan och sjukvården måste förändras. Frågan är bara hur det ska gå till. Går det att ställa om eller måste man börja om från början? Och finns det något som talar för att stat, landsting eller kommun är bäst på att driva skolan och vården?

Att ställa om

Facit är ett företag som ofta används som exempel på företag som misslyckades att ställa om sin affärsmodell.

Föregångaren till Facit startade i början på 1900-talet i Åtvidaberg, en ort som då hade ca 1 500 invånare.  På 30-talet började Facit tillverka mekaniska räknemaskiner och i slutet på 60-talet hade Facit växt till en världskoncern med 14 000 anställda i 140 länder.

På 50-talet försökte Facit sig på tillverkning av stordatorer men lyckades inte ställa om och början på 60-talet lades projektet ner. I mitten på 60-talet började elektroniska räknemaskiner ta marknadsandelar och Facit försökte sig på en ny omställning genom ett samarbete med ett japanskt företag om försäljning av just elektroniska räknemaskiner. Efter några år föll samarbetet.

I mitten på 60-talet bestämde sig styrelsen för att bygga en ny fabrik för tillverkning av mekaniska räknemaskiner. I Åtvidaberg. Fabriken var på hela 45 000 m2 och kostade då 35 mkr, vilket motsvarar sådär 300 mkr idag.

Under hela efterkrigstiden tjänade Facit bra med pengar och 1970 stog man på toppen. Då arbetade 2 100 av koncernens anställa i Åtvidaberg. En ort med då ca 8 400 invånare (idag ca 7 000), vilket innebar att en stor del av orten var helt beroende av Facit.

Sedan small det. Lönsamheten föll snabbt när elektroniska räknemaskiner tog över marknaden och på väldigt kort tid försvann världskoncernen.

Facit försökte men lyckades inte ställa om.

Varför?

Förmodligen beroende av flera saker.

Ett skäl är säkert att man hade en intjäning under tiden och var dessutom börsnoterat. Inte helt enkelt att förklara för olika intressenter att man måste ta större delen av vinsten och investera i en helt ny verksamhet som man naturligtvis inte kunde vara säker på var det som skulle komma att gälla.

Ett annat, och kanske det viktigaste, är att man satt fast i sin legacy. Sitt arv.

Anställda som hade fel kompetens, varav 2 100 i Åtvidaberg som hela orten var beroende av. Hur förändrar man en så stor andel av ett litet samhälle? Ett antal ingenjörer som visste hur man gjorde mekaniska räknemaskiner men som inte kunde elektronik. Man ägde fastigheter på fel plats med en maskinpark som inte stämde med den tillverkning som man behövde ställa om till. Och en massa andra åtaganden.

Ett arv som är komplicerat att komma från och väldigt svårt att göra om.

Under 2020 har många fått känna på att ställa om. Och det väldigt snabbt. Att ställa om är viktigt för alla verksamheter. Oavsett pandemi eller inte.

Tänk nu skola och läs texten en gång till. Eller, om du inte känner för att läsa en gång till, fundera bara på hur arvet ser ut för skolan.

Kan skolan ställa om?
Sitter skolan fast i sitt legacy?
Eller måste man börja om?

15 april 1989

Gillar du fotboll?

Det gör jag. Jag brukar beskriva mig som idrottsintresserad i allmänhet och fotbollsidiot i synnerhet.

”When We Where kings” är en podd med bl a Erik Niva, i huvudsak är podden Niva, där varje avsnitt handlar om ett lag och en säsong. Det här handlar inte bara om fotboll utan är också en historiebeskrivning. Spelet runt spelet. Det handlar om politik, makt och mycket annat.

Jag har hunnit fram till avsnitt fem. Det avsnittet handlar om mitt favoritlag Liverpool  och säsongen 88/89. Den säsong som ledde fram till en av fotbollens värsta katastrofer.

Den 15 april 1989 ska Liverpool möta Nottingham Forrest i FA cupens semifinal på Hillsborough i Sheffield. Det slutar med att 96 människor förolyckas.

En fasansfull tragedi.

Det som händer efteråt visar ändå på hur fotbollen och idrotten kan förena och hjälpa.

Niva beskriver hur Liverpool som stad enades efter tragedin. Hur Liverpool och Everton anhängare knöt samman  supporterhalsdukar från båda klubbarna och band samman klubbarnas båda arenor i Liverpool (ca en mile emellan). Han beskriver hur ledare med Kenny Dalglish i spetsen tillsammans med spelare samlas och besöker skadade, deras familjer och familjerna till de som förolyckats. Hur de går på begravningar. Ibland fyra på en och samma dag. Det handlar om respekt från andra lag, andra spelare.

Det handlar om spelare och ledare som har varit med om mycket men som inte klarar av eller vill prata om det hemska som de fick uppleva under lång tid efter.

Det här beskriver också hur god idrotten och fotbollen kan vara. Bortom allt hat som vi ser idag.

Lyssna på det här avsnittet. Det är bra. Väldigt bra. Det ger en klump i halsen och en tår i ögonvrån.

Nej, det var inte helt ärligt. Tårarna rinner på kinderna. Både för det tragiska och för godheten.

When We Were Kings

Det där med algoritmerna

Jag var på Tjörn i veckan och tittade på skulpturerna i Pilane. En fantastisk upplevelse som varmt rekommenderas.

Men det var egentligen inte det som föranledde det här inlägget.

Utan algoritmer och närmare bestämt Googles algoritmer.

Jag använder ofta Google Maps för att navigera och för vägbeskrivning. Även för vägar som jag känner till. Google är nämligen mycket bättre än jag på att navigera. Förutom att man kommer rätt så får man även en del annan hjälp.

Just den här gången blev det väldigt tydligt hur viktiga algoritmerna är för oss. Och miljön.

Vägen dit var inga större bekymmer utan gick via Göteborg och Tingstadstunneln som vanligt. Sedan E6 förbi Kungälv och avfarten vid Stenungsund och sedan Tjörnbron. Enkelt och smidigt.

När vi skulle åka hem blev det lite annorlunda. När jag slog in resvägen så föreslog Google alternativ resväg. Den ordinarie resvägen skulle ta nästan 1 timma lägre tid än normalt. När jag tittade på resvägen så var det illrött när E6 närmade sig Tingsstadstunneln. Det var stopp. Istället föreslog Google att vi skulle köra av i Kungälv och ta Jordfallsbron över Göta Älv, för att sedan köra 45:an in mot Göteborg. När vi närmade oss Göteborg såg jag att Google föreslog att vi skulle köra av vid Gamlestaden och över Olskroken och Danska Vägen. Det var stopp även på 45:an kunde jag konstatera på kartan. När vi kom fram till avfarten så såg vi stoppet strax efter.

Det här är ett tydligt exempel på hur algoritmerna och Google kan hjälpa oss att fixa miljön. Eller del av.

Om vi inte hade använt navigering hade vi suttit i bilkö i en timma helt i onödan. Förmodligen hade vi puttrat fram väldigt sakta och släppt ut en massa avgaser helt i onödan.

Det här bör man tänka på även i vardagen. Låt Google hjälpa dig att navigera till jobbet, mataffären eller dit du alltid brukar köra. Låt Google välja bästa väg istället för att du tar den väg du alltid tar. Det ger ett litet bidrag till en bättre värld.

Våra bilder

”A falling tree makes more noise than a growing forest”

                                                                                                           

Vi har problem med vår världsbild. Världen förändras men inte vår bild av världen.

Hans Rosling tog som sin livsuppgift att försöka förklara det för oss. Ola och Anna Rosling för livsgärningen vidare genom gapminder.org

                                                                                                         

Egentligen är det inte så konstigt att vi har så svårt att se förändringen.

Vi börjar väldigt tidigt i livet att sätta bilder på det vi upplever. Bilderna etsar sig fast och om vi inte aktivt försöker förändra samtidigt som vi är öppna för förändring så lär bilderna sitta kvar.

För den som började skolan 1964 (som jag…) så började förmodligen bilden av hur ”skola” ska vara där någonstans. Gick man bara i nio år i skolan, vilket inte var helt ovanligt på den tiden, så gick man ur skolan 1973. Om man inte har uppdaterat sin bild av skolan sedan dess så är bilden av skolan sådär 46 år gammal. Mycket har hänt på 46 år. När sedan politiker använder den gamla bilden av skolan och bl a pratar om katederundervisning så poppar bilden upp för många och man instämmer. Så ska det vara. Det är den skolan jag minns. Det är ju så en skola ska se ut.

Kontanter är på väg att försvinna. Det upprör en del medan de flesta förstår att det är en naturlig utveckling. Varje gång vi har bytt utseende på sedlar och mynt genom åren så har det höjts röster mot förändringen. Man har haft svårt att känna igen utseende på de nya kontanterna. De stämmer inte med den bild man har.

När jag gick i skolan fick jag lära mig att i Bangladesh där hade varje familj många barn. Mitt minne säger mig att det var 8 barn per familj i snitt. Vilket innebar att i en del familjer fanns det ännu fler barn. Sanningen är att 1970 var fertilitetsnivån (dvs. antalet barn per kvinna) i Bangladesh 6,95. Samtidigt var fertilitetsnivån i världen 4,73. Jag har förstått att väldigt många fortfarande har kvar bilden av Bangladesh som ett land där varje kvinna föder många barn.

Sanningen är att idag får varje kvinna i Bangladesh 2,13 barn i snitt (2015).

Samtidigt som fertilitetsnivån i världen gått ner till 2,49 (2015).

Världen har ändrats men har vår världsbild ändrats?

Just det sistnämnda exemplet är den förändring som Hans Rosling försökte förmedla. Han pratade om att det borde vara obligatoriskt med en uppgradering av vår världsbild,

Jag håller med vi måste försöka förändra våra bilder.

Det är inte som det var förr. Världen har ändrats.

Titta gärna in på Gapminder om du vill uppgradera din världsbild.

En reseskildring – till

Började skriva texten nedan för snart tre veckor sedan.

Sen fick jag ryggskott.

Jag har drabbats av det då och då de senaste 25 åren. För det mesta med smärta ett par dagar och sedan en jobbig stelhet några dagar till. Den här gången tog det nästan två veckor innan jag kunde sätta mig i en bil och stelheten gör sig påmind efter tre veckor.

Inspirationen till att skriva har liksom inte riktigt vilja infinna sig under den här tiden.

                                                                                                                            

Det var länge sedan det blev  något inlägg. Väldigt länge sedan. Konstaterar att jag prioriterat väldigt mycket annat under en längre period. Inte minst arbete.

Tänkte jag skulle råda bot för det nu.

Uppslag att skriva om saknas inte. Bl a det jag började skriva om i höstas, om att det är en del saker vi behöver prata om. Hann bara till det första inlägget om pension och ålderdom. Snart kommer resten!

Sen finns det en hel del andra uppslag. Digitaliseringen är en sådan, filterbubblan, fake news och den vite mannens bekymmer en annan, och så de bilder som vi har så svårt att ändra på.

Men jag börjar med ytterligare en reflektion kring resandet.

                                                                                                                            

Jag var i Rom i maj. Det var mitt andra besök. Förra gången var sommaren 1989 så det var definitivt dags igen.

En fantastisk stad på många sätt med väldigt mycket historia. Varje sten man går på har sin historia. Varje byggnad betyder något. Att knalla omkring i Forum Romanum är väldigt speciellt. Att stå framför en ruin och en skylt som berättar att den här byggnaden uppfördes år 900.

BC!

Det är väldigt länge sedan och inger respekt.
Samtidigt så har historien så mycket grymheter att berätta. Jag gick en guidad tur i Sixtinska Kapellet.
Gör gärna det om du planerar ett besök. Inte gratis, men väl värd pengarna. Upplevelsen blir en helt annan.
Guiden ursäktade sig väldigt många gånger för de grymheter som hon tvingades berätta om. Och det var mycket grymheter.

Många fantastiskt ruiner, byggnader och byggnadsverk hittar men i Rom. Men också väldigt många byggnader som är slitna, smutsiga och som skulle behöva en rejäl renovering. Allt är inte vackert.

Jag har aldrig upplevt så mycket turister som i Rom. Vid de stora attraktionerna som Colosseum och Fontana di Trevi var det fullständigt tokigt med turister. Jag fick förklaringen när jag skulle köpa guideturen till Sixtinska Kapellet och frågade vilken tid som var bäst att gå.
15.00 blev svaret.
”Så sent?”
”Ja, det hänger ihop med kryssningsturisterna. Båtarna lägger till tidigt på morgonen. På förmiddagen bussas alla in till när attraktionerna öppnar. 15.00 måste de lämna för att hinna med båtarna och 30% av alla turister i Rom är kryssningsturister”

Helt plötsligt blev problemet med många med turistbussar och kryssningsbåtar väldigt tydligt. Och turistbussar ser man i Rom. Väldigt många.

Ett väldigt bra sätt att lära känna en stad är att åka Hop-On-Hop-Off. Det blev även denna gång en tur. Man får en bra uppfattning om staden och var saker och ting ligger.

Något som var väldigt tydligt i Rom var förekomsten av hyrcyklar, carpools, hyrvespor och hyrsegways. Och elbilar. Massvis med små elbilar. Många tillhörde någon form av pool. Lite kul också att se hur de använde parkeringsplatser. Inte alltid, men ibland, så backade de in på tvären så att säga. Konsekvensen blev att det fick plats två små bilar i en parkeringsruta. Lite av fronten hamnade väl utanför, men det såg ut att fungera.

Delningsekonomin blev väldigt tydlig. SHARE’Ngo!

IMG_20190520_092455_741

Att transportera sig i stora städer är ofta enkelt. Dvs. utan att använda taxi. Tåg från flygplatsen. Man landar på stationen ofta mitt i staden. Sedan åker man buss, tunnelbana och spårvagn. Eller så hyr man t ex en cykel.  Så även i Rom. Och enkelt är det. Man behöver bara ha lite koll på var och hur man löser biljetter, vilket sällan är en stor fråga.  Att sätta sig i en taxi är oftast mycket stökigare och tar längre tid.

Rom är en stad med fantastiskt mycket kultur och historia. Men jag upplever den också som en modern stad som har kommit väldigt långt inom många områden. Inte minst när det gäller ny teknik och inom delningsekonomin. Och att betala med kort fungerade också i princip överallt.

Också kul att träffa människor från andra delar av världen och höra hur de tänker och resonerar. På en restaurang blev det ett intressant samtal med ett amerikanskt par som var tydligare anhängare av sin president. Fast de ville inte säga att det var så. Men allt de berättade handlade om hur bra det hade blivit och då och då smög det sig in hur bra han var.

Ett lite mer udda samtal blev det med personalen på en restaurang. Ett gäng unga killar och ungefär följande konversation utspelade sig:

– We’re you from?
– We’re from Sweden.
– Aha, Stockholm!
– Well, that’s Sweden but on the eastern side. We’re living on the west coast. Close to Gothenburg.
– Yes, Gothenburg! We know….

– No jails in Sweden?
– What???
– You have no jails in Sweden?
– ???
– No criminals?
– Of course we have jails and criminals in Sweden!

Deras uppfattning var att Sverige var ett fantastiskt land helt utan kriminalitet. En intressant bild som de hade.

Vi behöver prata om pension och ålderdom

”Börja vid 25 – Göra om vid 50 – Jobba till 75 – Leva till 100”


När man pratar medelvärden och statistik ska man vara medveten om att för en del är det bra och för en del är det mindre bra. En del är, så att säga, på fel sida av medelvärdet.

Att ha en hand på en het spisplatta och samtidigt en på en kall spisplatta innebär att snittet blir ljummet. Men det hjälper knappast handen på den heta plattan. Det gör ont.

Kan vara bra att ha med sig inför resten.


För drygt 100 år sedan var medellivslängden i Sverige ca 60 år. Runt 1960 var medellivslängden 70 år. Nu är medellivslängden drygt 80 år.

Det här är fakta och inte så mycket att diskutera. Att medellivslängden fortsätter att öka är vi nog också helt överens om.

Däremot kan man välja på att tro eller inte tro på det som forskarna säger om framtiden. Som det här:

  • Om drygt 10 år är medellivslängden 90 år och vi är snabbt på väg mot 100 år
  • Av dagens barn kommer hälften bli 100 år.
  • Bland dagens barn finns de första 150-åringarna.
  • En del forskare pratar om att leva till 250 år och mer än det.

Oavsett vad man tror på eller inte, oavsett i vilken takt, så blir vi äldre.

Jag tror dessutom att vi väldigt snabbt blir väldigt mycket äldre.


Under mina 60 år på den här jorden har medellivslängden i Sverige ökat med 10 år. Från 72 till 82.

För att vara krass, jag har med hyfsad sannolikhet 20 år kvar att leva. Om inte medellivslängden skulle fortsätta att öka. Det tror jag att den kommer att göra. Dessutom i en väldigt snabb takt. Förmodligen har jag 30-40 år kvar. Dessutom med ett hyfsat liv eftersom vi mår bättre och bättre.

Jag är väl medveten om att det naturligtvis inte gäller alla. En del försvinner alldeles för tidigt. En del får kämpa med sjukdomar och mår inte bra.

Men för det stora flertalet blir livet bara bättre och bättre, och varar längre och längre.


”A falling three makes more noice than a growing forest”

De långsamma förändringarna under en lång följd av år är inte lätta att ta till sig. Vi fortsätter istället att leva som om allt är som för 60 år sedan. Vi har förmodligen bilden av våra föräldrar eller av mor- och farföräldrar, och kanske generationen dessförinnan, hur de var när de började närma sig pensionsåldern. Betydligt tröttare och mer utarbetade.

Om vi går tillbaka drygt 100 år i tiden när det första pensionssystemet föddes i Sverige så sattes pensionsåldern till 67 år. Samtidigt var medellivslängden 60 år. De flesta skulle alltså inte uppnå pensionsåldern. Samtidigt var de flesta jobben fysiskt väldigt krävande antingen från jordbruket eller tunga industrijobb. De flesta tog fysiskt slut innan det var dags att pensioneras. Så är det inte längre. Idag jobbar fler i tjänstesektorn än med kroppsarbete. Man är mycket piggare och mår bättre i allmänhet längre upp i åldrarna. Samtidigt går forskningen och sjukvården framåt. Går vi några hundra år tillbaka så var en sårskada från krig detsamma som en dödsdom eftersom det ofta ledde till infektioner och döden. Idag fixar vi sånt enkelt med antibiotika. För inte så länge sedan var ett cancerbesked en dödsdom. Idag blir 3 av 4 cancerpatienter friska. Jag är dessutom övertygad om att vi inte är långt ifrån att ha löst cancergåtan. Ögonsjukdomar fixar läkarna idag, det som för några år sedan innebar ett suddigt liv eller ett liv i mörker. Vi byter ut knäleder och höftleder. Vi genomför transplantationer som förlänger liv betydligt.

Sjukvården blir bara bättre och bättre på att fixa det mesta som tidigare innebar att livet tog slut. Och då har vi inte berört BCI och mycket annat där algoritmerna kommer att hjälpa oss.

Jag återkommer med ett resonemang om sjukvården och vad jag tror behöver hända med den. Och kommer att hända.


Förändringarna får dock konsekvenser på olika sätt.

En sådan är ekonomiskt. Våra allmänna pensionssystem bågnar och pengarna räcker inte till. Det här har myndigheter och politiker försökt berätta om i många år. Vi som har arbetat med pensionssparande har också försökt, men väldigt få vill lyssna.

Istället har den som vågat ta upp det blivit utskälld. Konsekvensen har blivit att få politiker vågar ta en diskussion eftersom risken är en offentlig avrättning.

Om nu medellivslängden kommer fortsätta att öka i snabb takt så lär utbetalningarna från det allmänna pensionssystemet minska, för var och en. Även de som sparat själva lär få tänja på gränserna och ta ut sitt sparande över en längre tid.

Om vi inte gör något åt det.

Ett sätt är att höja pensionsåldern. Om vi ska leva till 100 så kanske det är rimligt att vi arbetar till 75.

Nånstans här brukar röster höjas. ”Ja men tänk på alla utarbetade undersköterskor som har haft tunga lyft hela livet. Ska de slita i 10 år till???”

Nej det ska de inte göra. Kom ihåg inledningen, som innehåller ”göra om vid 50”. Jag tror dessutom att vi måste göra om flera gånger, vilket ställer krav på bl a skolan som behöver transformeras. ”Det livslånga lärandet” kommer att få en helt ny innebörd. Skolan och vad som händer där tänker jag också återkomma till.


En annan konsekvens är ”Vad ska vi göra?”. För 60 år sedan var kroppen slut för många när det var dags för pension. Eftersom det inte alls är så längre så kan man fundera på vad man ska göra. I 25, 30 eller 40 år till.

Jag kan förstå den härliga känslan i att inte behöva. Inte måste. Att kunna sova längre på morgonen. Att ta det lugnt. Att göra vad jag vill, när jag vill.

Det låter väl ungefär som semester. Det jag funderar på är vad man gör när ”semesterkänslan” lagt sig (brukar ta ca 6 månader). När att göra ingenting blir en vardag. I 30-40 år till…

I ganska många år har man pratat om att när 40-talisterna går i pension då kommer det att hända grejer. De kommer minsann inte nöja sig med att sitta i Stadsparken och mata duvor. De kommer kräva upplevelser. De ska resa, klättra i berg, vandra, åka skidor mm.

Det gör de säkert. Till viss del. Men det förutsätter ju också att det finns ekonomiska förutsättningar att göra det. En inte alltför avancerad gissning är nog att det är trots allt ganska få som är ekonomiskt förberedda för att uppleva.


Jag är övertygad om att vi måste jobba längre. Kanske till 75. Men vi måste också gör om. Förmodligen flera gånger. Se det som en helhet. Det hänger ihop.

Men det finns en paradox i att jobba längre. Återkommer om det också.

Om vi ska fixa det här så behöver vi ta en diskussion som inte blir politisk eller med särintressen. För att det ska fungera så måste vi också sudda bort våra bilder över hur allt har varit.

Det är nämligen inte så längre.

The forest is still growing.