15 april 1989

Gillar du fotboll?

Det gör jag. Jag brukar beskriva mig som idrottsintresserad i allmänhet och fotbollsidiot i synnerhet.

”When We Where kings” är en podd med bl a Erik Niva, i huvudsak är podden Niva, där varje avsnitt handlar om ett lag och en säsong. Det här handlar inte bara om fotboll utan är också en historiebeskrivning. Spelet runt spelet. Det handlar om politik, makt och mycket annat.

Jag har hunnit fram till avsnitt fem. Det avsnittet handlar om mitt favoritlag Liverpool  och säsongen 88/89. Den säsong som ledde fram till en av fotbollens värsta katastrofer.

Den 15 april 1989 ska Liverpool möta Nottingham Forrest i FA cupens semifinal på Hillsborough i Sheffield. Det slutar med att 96 människor förolyckas.

En fasansfull tragedi.

Det som händer efteråt visar ändå på hur fotbollen och idrotten kan förena och hjälpa.

Niva beskriver hur Liverpool som stad enades efter tragedin. Hur Liverpool och Everton anhängare knöt samman  supporterhalsdukar från båda klubbarna och band samman klubbarnas båda arenor i Liverpool (ca en mile emellan). Han beskriver hur ledare med Kenny Dalglish i spetsen tillsammans med spelare samlas och besöker skadade, deras familjer och familjerna till de som förolyckats. Hur de går på begravningar. Ibland fyra på en och samma dag. Det handlar om respekt från andra lag, andra spelare.

Det handlar om spelare och ledare som har varit med om mycket men som inte klarar av eller vill prata om det hemska som de fick uppleva under lång tid efter.

Det här beskriver också hur god idrotten och fotbollen kan vara. Bortom allt hat som vi ser idag.

Lyssna på det här avsnittet. Det är bra. Väldigt bra. Det ger en klump i halsen och en tår i ögonvrån.

Nej, det var inte helt ärligt. Tårarna rinner på kinderna. Både för det tragiska och för godheten.

When We Were Kings

Det där med algoritmerna

Jag var på Tjörn i veckan och tittade på skulpturerna i Pilane. En fantastisk upplevelse som varmt rekommenderas.

Men det var egentligen inte det som föranledde det här inlägget.

Utan algoritmer och närmare bestämt Googles algoritmer.

Jag använder ofta Google Maps för att navigera och för vägbeskrivning. Även för vägar som jag känner till. Google är nämligen mycket bättre än jag på att navigera. Förutom att man kommer rätt så får man även en del annan hjälp.

Just den här gången blev det väldigt tydligt hur viktiga algoritmerna är för oss. Och miljön.

Vägen dit var inga större bekymmer utan gick via Göteborg och Tingstadstunneln som vanligt. Sedan E6 förbi Kungälv och avfarten vid Stenungsund och sedan Tjörnbron. Enkelt och smidigt.

När vi skulle åka hem blev det lite annorlunda. När jag slog in resvägen så föreslog Google alternativ resväg. Den ordinarie resvägen skulle ta nästan 1 timma lägre tid än normalt. När jag tittade på resvägen så var det illrött när E6 närmade sig Tingsstadstunneln. Det var stopp. Istället föreslog Google att vi skulle köra av i Kungälv och ta Jordfallsbron över Göta Älv, för att sedan köra 45:an in mot Göteborg. När vi närmade oss Göteborg såg jag att Google föreslog att vi skulle köra av vid Gamlestaden och över Olskroken och Danska Vägen. Det var stopp även på 45:an kunde jag konstatera på kartan. När vi kom fram till avfarten så såg vi stoppet strax efter.

Det här är ett tydligt exempel på hur algoritmerna och Google kan hjälpa oss att fixa miljön. Eller del av.

Om vi inte hade använt navigering hade vi suttit i bilkö i en timma helt i onödan. Förmodligen hade vi puttrat fram väldigt sakta och släppt ut en massa avgaser helt i onödan.

Det här bör man tänka på även i vardagen. Låt Google hjälpa dig att navigera till jobbet, mataffären eller dit du alltid brukar köra. Låt Google välja bästa väg istället för att du tar den väg du alltid tar. Det ger ett litet bidrag till en bättre värld.

Våra bilder

”A falling tree makes more noise than a growing forest”

                                                                                                           

Vi har problem med vår världsbild. Världen förändras men inte vår bild av världen.

Hans Rosling tog som sin livsuppgift att försöka förklara det för oss. Ola och Anna Rosling för livsgärningen vidare genom gapminder.org

                                                                                                         

Egentligen är det inte så konstigt att vi har så svårt att se förändringen.

Vi börjar väldigt tidigt i livet att sätta bilder på det vi upplever. Bilderna etsar sig fast och om vi inte aktivt försöker förändra samtidigt som vi är öppna för förändring så lär bilderna sitta kvar.

För den som började skolan 1964 (som jag…) så började förmodligen bilden av hur ”skola” ska vara där någonstans. Gick man bara i nio år i skolan, vilket inte var helt ovanligt på den tiden, så gick man ur skolan 1973. Om man inte har uppdaterat sin bild av skolan sedan dess så är bilden av skolan sådär 46 år gammal. Mycket har hänt på 46 år. När sedan politiker använder den gamla bilden av skolan och bl a pratar om katederundervisning så poppar bilden upp för många och man instämmer. Så ska det vara. Det är den skolan jag minns. Det är ju så en skola ska se ut.

Kontanter är på väg att försvinna. Det upprör en del medan de flesta förstår att det är en naturlig utveckling. Varje gång vi har bytt utseende på sedlar och mynt genom åren så har det höjts röster mot förändringen. Man har haft svårt att känna igen utseende på de nya kontanterna. De stämmer inte med den bild man har.

När jag gick i skolan fick jag lära mig att i Bangladesh där hade varje familj många barn. Mitt minne säger mig att det var 8 barn per familj i snitt. Vilket innebar att i en del familjer fanns det ännu fler barn. Sanningen är att 1970 var fertilitetsnivån (dvs. antalet barn per kvinna) i Bangladesh 6,95. Samtidigt var fertilitetsnivån i världen 4,73. Jag har förstått att väldigt många fortfarande har kvar bilden av Bangladesh som ett land där varje kvinna föder många barn.

Sanningen är att idag får varje kvinna i Bangladesh 2,13 barn i snitt (2015).

Samtidigt som fertilitetsnivån i världen gått ner till 2,49 (2015).

Världen har ändrats men har vår världsbild ändrats?

Just det sistnämnda exemplet är den förändring som Hans Rosling försökte förmedla. Han pratade om att det borde vara obligatoriskt med en uppgradering av vår världsbild,

Jag håller med vi måste försöka förändra våra bilder.

Det är inte som det var förr. Världen har ändrats.

Titta gärna in på Gapminder om du vill uppgradera din världsbild.

En reseskildring – till

Började skriva texten nedan för snart tre veckor sedan.

Sen fick jag ryggskott.

Jag har drabbats av det då och då de senaste 25 åren. För det mesta med smärta ett par dagar och sedan en jobbig stelhet några dagar till. Den här gången tog det nästan två veckor innan jag kunde sätta mig i en bil och stelheten gör sig påmind efter tre veckor.

Inspirationen till att skriva har liksom inte riktigt vilja infinna sig under den här tiden.

                                                                                                                            

Det var länge sedan det blev  något inlägg. Väldigt länge sedan. Konstaterar att jag prioriterat väldigt mycket annat under en längre period. Inte minst arbete.

Tänkte jag skulle råda bot för det nu.

Uppslag att skriva om saknas inte. Bl a det jag började skriva om i höstas, om att det är en del saker vi behöver prata om. Hann bara till det första inlägget om pension och ålderdom. Snart kommer resten!

Sen finns det en hel del andra uppslag. Digitaliseringen är en sådan, filterbubblan, fake news och den vite mannens bekymmer en annan, och så de bilder som vi har så svårt att ändra på.

Men jag börjar med ytterligare en reflektion kring resandet.

                                                                                                                            

Jag var i Rom i maj. Det var mitt andra besök. Förra gången var sommaren 1989 så det var definitivt dags igen.

En fantastisk stad på många sätt med väldigt mycket historia. Varje sten man går på har sin historia. Varje byggnad betyder något. Att knalla omkring i Forum Romanum är väldigt speciellt. Att stå framför en ruin och en skylt som berättar att den här byggnaden uppfördes år 900.

BC!

Det är väldigt länge sedan och inger respekt.
Samtidigt så har historien så mycket grymheter att berätta. Jag gick en guidad tur i Sixtinska Kapellet.
Gör gärna det om du planerar ett besök. Inte gratis, men väl värd pengarna. Upplevelsen blir en helt annan.
Guiden ursäktade sig väldigt många gånger för de grymheter som hon tvingades berätta om. Och det var mycket grymheter.

Många fantastiskt ruiner, byggnader och byggnadsverk hittar men i Rom. Men också väldigt många byggnader som är slitna, smutsiga och som skulle behöva en rejäl renovering. Allt är inte vackert.

Jag har aldrig upplevt så mycket turister som i Rom. Vid de stora attraktionerna som Colosseum och Fontana di Trevi var det fullständigt tokigt med turister. Jag fick förklaringen när jag skulle köpa guideturen till Sixtinska Kapellet och frågade vilken tid som var bäst att gå.
15.00 blev svaret.
”Så sent?”
”Ja, det hänger ihop med kryssningsturisterna. Båtarna lägger till tidigt på morgonen. På förmiddagen bussas alla in till när attraktionerna öppnar. 15.00 måste de lämna för att hinna med båtarna och 30% av alla turister i Rom är kryssningsturister”

Helt plötsligt blev problemet med många med turistbussar och kryssningsbåtar väldigt tydligt. Och turistbussar ser man i Rom. Väldigt många.

Ett väldigt bra sätt att lära känna en stad är att åka Hop-On-Hop-Off. Det blev även denna gång en tur. Man får en bra uppfattning om staden och var saker och ting ligger.

Något som var väldigt tydligt i Rom var förekomsten av hyrcyklar, carpools, hyrvespor och hyrsegways. Och elbilar. Massvis med små elbilar. Många tillhörde någon form av pool. Lite kul också att se hur de använde parkeringsplatser. Inte alltid, men ibland, så backade de in på tvären så att säga. Konsekvensen blev att det fick plats två små bilar i en parkeringsruta. Lite av fronten hamnade väl utanför, men det såg ut att fungera.

Delningsekonomin blev väldigt tydlig. SHARE’Ngo!

IMG_20190520_092455_741

Att transportera sig i stora städer är ofta enkelt. Dvs. utan att använda taxi. Tåg från flygplatsen. Man landar på stationen ofta mitt i staden. Sedan åker man buss, tunnelbana och spårvagn. Eller så hyr man t ex en cykel.  Så även i Rom. Och enkelt är det. Man behöver bara ha lite koll på var och hur man löser biljetter, vilket sällan är en stor fråga.  Att sätta sig i en taxi är oftast mycket stökigare och tar längre tid.

Rom är en stad med fantastiskt mycket kultur och historia. Men jag upplever den också som en modern stad som har kommit väldigt långt inom många områden. Inte minst när det gäller ny teknik och inom delningsekonomin. Och att betala med kort fungerade också i princip överallt.

Också kul att träffa människor från andra delar av världen och höra hur de tänker och resonerar. På en restaurang blev det ett intressant samtal med ett amerikanskt par som var tydligare anhängare av sin president. Fast de ville inte säga att det var så. Men allt de berättade handlade om hur bra det hade blivit och då och då smög det sig in hur bra han var.

Ett lite mer udda samtal blev det med personalen på en restaurang. Ett gäng unga killar och ungefär följande konversation utspelade sig:

– We’re you from?
– We’re from Sweden.
– Aha, Stockholm!
– Well, that’s Sweden but on the eastern side. We’re living on the west coast. Close to Gothenburg.
– Yes, Gothenburg! We know….

– No jails in Sweden?
– What???
– You have no jails in Sweden?
– ???
– No criminals?
– Of course we have jails and criminals in Sweden!

Deras uppfattning var att Sverige var ett fantastiskt land helt utan kriminalitet. En intressant bild som de hade.

Vi behöver prata om pension och ålderdom

”Börja vid 25 – Göra om vid 50 – Jobba till 75 – Leva till 100”


När man pratar medelvärden och statistik ska man vara medveten om att för en del är det bra och för en del är det mindre bra. En del är, så att säga, på fel sida av medelvärdet.

Att ha en hand på en het spisplatta och samtidigt en på en kall spisplatta innebär att snittet blir ljummet. Men det hjälper knappast handen på den heta plattan. Det gör ont.

Kan vara bra att ha med sig inför resten.


För drygt 100 år sedan var medellivslängden i Sverige ca 60 år. Runt 1960 var medellivslängden 70 år. Nu är medellivslängden drygt 80 år.

Det här är fakta och inte så mycket att diskutera. Att medellivslängden fortsätter att öka är vi nog också helt överens om.

Däremot kan man välja på att tro eller inte tro på det som forskarna säger om framtiden. Som det här:

  • Om drygt 10 år är medellivslängden 90 år och vi är snabbt på väg mot 100 år
  • Av dagens barn kommer hälften bli 100 år.
  • Bland dagens barn finns de första 150-åringarna.
  • En del forskare pratar om att leva till 250 år och mer än det.

Oavsett vad man tror på eller inte, oavsett i vilken takt, så blir vi äldre.

Jag tror dessutom att vi väldigt snabbt blir väldigt mycket äldre.


Under mina 60 år på den här jorden har medellivslängden i Sverige ökat med 10 år. Från 72 till 82.

För att vara krass, jag har med hyfsad sannolikhet 20 år kvar att leva. Om inte medellivslängden skulle fortsätta att öka. Det tror jag att den kommer att göra. Dessutom i en väldigt snabb takt. Förmodligen har jag 30-40 år kvar. Dessutom med ett hyfsat liv eftersom vi mår bättre och bättre.

Jag är väl medveten om att det naturligtvis inte gäller alla. En del försvinner alldeles för tidigt. En del får kämpa med sjukdomar och mår inte bra.

Men för det stora flertalet blir livet bara bättre och bättre, och varar längre och längre.


”A falling three makes more noice than a growing forest”

De långsamma förändringarna under en lång följd av år är inte lätta att ta till sig. Vi fortsätter istället att leva som om allt är som för 60 år sedan. Vi har förmodligen bilden av våra föräldrar eller av mor- och farföräldrar, och kanske generationen dessförinnan, hur de var när de började närma sig pensionsåldern. Betydligt tröttare och mer utarbetade.

Om vi går tillbaka drygt 100 år i tiden när det första pensionssystemet föddes i Sverige så sattes pensionsåldern till 67 år. Samtidigt var medellivslängden 60 år. De flesta skulle alltså inte uppnå pensionsåldern. Samtidigt var de flesta jobben fysiskt väldigt krävande antingen från jordbruket eller tunga industrijobb. De flesta tog fysiskt slut innan det var dags att pensioneras. Så är det inte längre. Idag jobbar fler i tjänstesektorn än med kroppsarbete. Man är mycket piggare och mår bättre i allmänhet längre upp i åldrarna. Samtidigt går forskningen och sjukvården framåt. Går vi några hundra år tillbaka så var en sårskada från krig detsamma som en dödsdom eftersom det ofta ledde till infektioner och döden. Idag fixar vi sånt enkelt med antibiotika. För inte så länge sedan var ett cancerbesked en dödsdom. Idag blir 3 av 4 cancerpatienter friska. Jag är dessutom övertygad om att vi inte är långt ifrån att ha löst cancergåtan. Ögonsjukdomar fixar läkarna idag, det som för några år sedan innebar ett suddigt liv eller ett liv i mörker. Vi byter ut knäleder och höftleder. Vi genomför transplantationer som förlänger liv betydligt.

Sjukvården blir bara bättre och bättre på att fixa det mesta som tidigare innebar att livet tog slut. Och då har vi inte berört BCI och mycket annat där algoritmerna kommer att hjälpa oss.

Jag återkommer med ett resonemang om sjukvården och vad jag tror behöver hända med den. Och kommer att hända.


Förändringarna får dock konsekvenser på olika sätt.

En sådan är ekonomiskt. Våra allmänna pensionssystem bågnar och pengarna räcker inte till. Det här har myndigheter och politiker försökt berätta om i många år. Vi som har arbetat med pensionssparande har också försökt, men väldigt få vill lyssna.

Istället har den som vågat ta upp det blivit utskälld. Konsekvensen har blivit att få politiker vågar ta en diskussion eftersom risken är en offentlig avrättning.

Om nu medellivslängden kommer fortsätta att öka i snabb takt så lär utbetalningarna från det allmänna pensionssystemet minska, för var och en. Även de som sparat själva lär få tänja på gränserna och ta ut sitt sparande över en längre tid.

Om vi inte gör något åt det.

Ett sätt är att höja pensionsåldern. Om vi ska leva till 100 så kanske det är rimligt att vi arbetar till 75.

Nånstans här brukar röster höjas. ”Ja men tänk på alla utarbetade undersköterskor som har haft tunga lyft hela livet. Ska de slita i 10 år till???”

Nej det ska de inte göra. Kom ihåg inledningen, som innehåller ”göra om vid 50”. Jag tror dessutom att vi måste göra om flera gånger, vilket ställer krav på bl a skolan som behöver transformeras. ”Det livslånga lärandet” kommer att få en helt ny innebörd. Skolan och vad som händer där tänker jag också återkomma till.


En annan konsekvens är ”Vad ska vi göra?”. För 60 år sedan var kroppen slut för många när det var dags för pension. Eftersom det inte alls är så längre så kan man fundera på vad man ska göra. I 25, 30 eller 40 år till.

Jag kan förstå den härliga känslan i att inte behöva. Inte måste. Att kunna sova längre på morgonen. Att ta det lugnt. Att göra vad jag vill, när jag vill.

Det låter väl ungefär som semester. Det jag funderar på är vad man gör när ”semesterkänslan” lagt sig (brukar ta ca 6 månader). När att göra ingenting blir en vardag. I 30-40 år till…

I ganska många år har man pratat om att när 40-talisterna går i pension då kommer det att hända grejer. De kommer minsann inte nöja sig med att sitta i Stadsparken och mata duvor. De kommer kräva upplevelser. De ska resa, klättra i berg, vandra, åka skidor mm.

Det gör de säkert. Till viss del. Men det förutsätter ju också att det finns ekonomiska förutsättningar att göra det. En inte alltför avancerad gissning är nog att det är trots allt ganska få som är ekonomiskt förberedda för att uppleva.


Jag är övertygad om att vi måste jobba längre. Kanske till 75. Men vi måste också gör om. Förmodligen flera gånger. Se det som en helhet. Det hänger ihop.

Men det finns en paradox i att jobba längre. Återkommer om det också.

Om vi ska fixa det här så behöver vi ta en diskussion som inte blir politisk eller med särintressen. För att det ska fungera så måste vi också sudda bort våra bilder över hur allt har varit.

Det är nämligen inte så längre.

The forest is still growing.

Det är några saker vi behöver prata om…

”A falling three makes more noice than a growing forest”

Vi har svårt att se förändringar eftersom de flesta sker långsamt och över en lång följd av år. Det är väldigt få saker som förändras över en natt. Vi har svårt att sudda bort våra gamla bilder över hur världen är. Eller var. Media matar oss hela tiden med ”falling threes”, men ger oss väldigt lite av ” a growing forest”.

Världen blir långsamt bättre. Samtidigt som vi har några rejäla utmaningar att ta hand om.


Jag är född 1957.

1957 var medellivslängden i Sverige ca 70 år för män och ca 74 år för kvinnor. I snitt ca 72 år.

Det första pensionssystemet infördes i Sverige 1913. Då sattes pensionsåldern till 67 år. Samtidigt var medellivslängden ca 60 år. Dvs. de flesta skulle inte uppnå pensionsåldern.

Samma år som jag föddes röstade vi i Sverige för ett nytt pensionssystem och några år senare infördes ATP-systemet.

Idag är medellivslängden ca 82 år (80 för män och 84 för kvinnor).

Och vi blir snabbt äldre. Jag är dessutom helt övertygad om att takten ökar.


Samtidigt har vi digitaliseringen och algoritmerna som snabbt förändrar vårt liv. Oerhört snabbt.

Visst har det pratats om förändringen. Men inte på riktigt. Inte hos gemene man.

När det diskuteras blir det ofta politisk och med särintressen i centrum. ”Alla” ska försvara sitt och få vill se helheten. Dessutom har vi så svårt att se förändringen. Istället har vi våra bilder över hur det alltid har varit och de tar man inte bort i första taget.

Vi behöver börja snacka om det här. På allvar. Utan politik och särintressen. Vi behöver börja förstå vad som är på väg att hända.

Här är några områden som jag tror är väldigt centrala:

  • Pension och ålderdom
  • Skolan
  • Vården
  • Jobben
  • Medborgarlön

Fem områden som påverkas oerhört av att vi snabbt blir äldre och av algoritmerna.

Återkommer inom kort.

”Sommar, sommar, sommaaaar…”

Förr var signaturen till Sommar just sommar. Om jag blundar kan jag känna och se sommar och sol i Ljushult eller i Träslövsläge. Du vet det där med blå himmel, sol en glittrande kluckande sjö eller glänsande hav.

Så var det då.

Numera blir det Sommar i appen och man kan lyssna varsomhelst, närsomhelst.

Jag har lyssnat på alla program i år, Nej, nu ljög jag lite. Jag har börjat lyssna på alla, men en del av programmen konstaterade jag relativt omgående att, nä, det var inget för mig. Några visste jag att jag ville lyssna på och några fastnade jag i och var nästan tvungen att lyssna färdigt direkt.

Ett antal ”topplistor” har jag sett.

Och här kommer mina favoriter från Sommar i P1 2018.


 

Först och främst, ska du bara lyssna på en så lyssna på Tauba Katzenstein. Lyssna bara. Det här gör ont. Uppväxt i Polen. Satt i olika läger under 2:a världskriget. Så viktigt att vi aldrig glömmer. #neveragain


Två favoriter.

Mouna Esmaeilzadeh tog mig med storm. Otroligt intressant. Innehåller allt. Flykting, läkare, mycket framtid, AI, vetenskap. Mycket fascinerande och suveränt bra!

Ahmed Abdirahman, en helt underbar historia. Flykting från Somalia. Ska inte berätta hela historien, men detta kan jag inte låta bli. Han vann ett pris och fick åka till New York och blev inneboende hos Mrs Ross, miljardärska och arvtagerska till Warner-koncernen mm Fick känna på hur det var att leva med privatchaufför, trädgårdsmästare, kökspersonal, ja allt i den vägen. Han får vara med på ett antal middagsbjudningar med New York societeten. Sitter på en middag hemma hos Mrs Ross en kväll jämte en äldre grånad man och följande samtal utspelar sig (ungefär), där Ahmed börjar att fråga:

”Vad gör du för något?”
”Jag är musiker.
”Jaha”
”Ja, jag spelade med i ett band en gång.”
”Ok. Vad var det för ett band?”
”Vi hette The Beatles”
”Jaha, och vad spelade ni för musik då?”…

Så kan det gå när man kommer från en annan del av världen och aldrig har hört talas om varken The Beatles eller Paul McCartney.


Dessutom ett antal intressanta sommarvärdar utan någon gradering.

Inge Thulin. Svensk som gjort internationell karriär i näringslivet. Intressant att lyssna på. Dessutom säger han precis det som jag säger ibland: ”Allt är möjligt” vilket för mig är en jättestor skillnad istället för ”Ingenting är omöjligt” som ofta är det som används.

Anders Thornberg. Nye rikspolischefen. Intressant. Man kan skönja ett visst försvar för föregångaren…

Kaj Linna. 13 år i fängelse. Oskyldigt dömd. Fruktansvärd historia. Det får bara inte hända. Vill du veta hur det är att sitta inlåst så lyssna.

Arne Ljungqvist. Intressant historia av en institution. Ett måsteavsnitt för en idrottsintresserad.

Mikkey Dee, tidigare trummis i Motörhead och nu i Scorpions. Kul och intressant historia. Förra året lyssnade jag på Lars Ulrich, dansken som trummar och som startade Metallica. Ulrich sommarprogram var väldigt bra. Lyssna gärna på det också. Gillar man musik så blir detta intressant.

Paul Hansen. Jag brukar försöka lyssna på utrikeskorrespondenterna i P1 så ofta jag kan. Det gör ofta ont att lyssna på korrarna. Det gör ont att lyssna på Paul Hansen också. Fotograf som sett många hemskheter i spåren av krig och terror runt om i världen. Lyssna!

Tom Xiong. Driver podden Den Digitala Draken tillsammans med Jacob Lovén, som har fascinerat mig. Entreprenör. Kinesiska föräldrar. Uppväxt i Sverige. Bor i Shanghai. Har i ett antal program i podden Den Digitala Draken pratat om de stora Kinesiska techjättarna på ett väldigt intressant sätt. Är du nyfiken på vad som händer i digitaliseringens kölvatten så lyssna på Tom.

Max Tegmark. Mycket intressant. Svensk AI forskare vid MIT. Jag håller på och läser hans senaste bok ”Livet 3.0”. Det här är en kille som vet vad han pratar om.

Magnus Carlsson, sångare i Weaping Widows. Intressant berättelse om att göra världen bättre. Att tänka på miljön. Också ett intressant upplägg med ett antal samtal med olika experter istället för en lång monolog.

Paul Svensson, kock som vill göra världen bättre genom ”stoppa matsvinnet”. Väldigt intressant sommarprat.


Att lyssna på Sommar är ett bra och trevligt sätt att lära sig lite mer. Att förstå vad som händer i den är världen.

Och vad som har hänt.

Trevlig lyssning!

Borås Cancerfond

Onsdag 12 september blev jag invald i styrelsen till Stiftelsen Borås Forsknings- och Utvecklingsfond mot Cancer. Eller Borås Cancerfond som är det namn som används. Jag är invald som kassör och ansvarig för ekonomi och förvaltning av stiftelsens kapital.

Jag är väldigt stolt och ödmjuk inför uppdraget. Att jag dessutom efterträder Björn Lundgren som är en tidigare kollega från Handelsbanken gör det hela ännu mer spännande. En tuff uppgift att axla Björns mantel.

Det här ska bli väldigt roligt. Dels för att arbetsuppgifterna ligger nära det jag gjort tidigare och där jag har ett stort intresse, dels för att det är ett uppdrag inom sjukvård/medicinsk forskning. Sistnämnda tycker jag är väldigt spännande och ett område där jag är övertygad om att digitaliseringen kommer att göra stor nytta.

Vad är då Borås Cancerfond?

Stiftelsen grundades 1991 på initiativ av dåvarande chefen för onkologen, Sune Ahlström. Så här skrev man i stiftelseurkunden om syftet: ”Att främja inom södra Älvsborgs sjukvårdsdistrikt bedriven vetenskaplig forskning, kliniskt utvecklingsarbete och personalutbildning inom tumörsjukdomarnas område.”

Ett väldigt bra initiativ för att behålla kompetens och intresse på lokal nivå.

Stiftelsen får medel genom gåvor och testamenten, vilket är en förutsättning för syftet. Under alla år fram t o m 2017 har stiftelsen delat ut ca 19 miljoner till olika projekt och ändamål. Inga småpengar.

Jag hoppas kunna bidra med att sprida information om stiftelsen på olika sätt och förhoppningsvis bidra till att det flyter in ännu mer medel.

Vill du ge en gåva så går det bra att betala in till bankgiro 5688-4315 eller swish 1231236108. Förhoppningsvis kommer det bl a finnas möjlighet att bli månadsgivare längre fram.

Att ta med stiftelsen i ett testamente är också en möjlighet att bidra.

Mer info hittar du här: Borås Cancerfond

Ska nämna att hemsidan kommer att förändras och uppdateras.

Jag lär återkomma med mer info!

Några dagar kvar till valet…

Diskutera inte med någon från SD, NMR eller AFS. Ta ingen diskussion med Sverigedemokrat eller någon från Nordiska Motståndsrörelsen eller Alternativ för Sverige.

Men protestera så mycket du kan mot deras politik och åsikter.


Först och främst ett tack för alla uppmuntrande kommentarer, meddelanden, mail mm. Jag har full förståelse för dig som inte kan, får eller av olika anledningar inte vill ge dig in i diskussioner eller tala om vad du tycker i politiska frågor. Jag känner igen syndromet så att säga från mitt ”tidigare liv”.

All respons har varit ett oerhört stöd.


Jag har under en längre tid följt olika politiska partier och politiker i olika sammanhang. Bl a i olika sociala medier men även på andra sätt.

Min tanke har varit att få en bild av hur man hanterar olika frågor. Hur man uttrycker sig, vad man skriver om, hur man skriver och en massa annat. Naturligtvis också vilken politik man vill föra fram och på vilket sätt.

Jag har också tagit en del diskussioner med politiker från olika partier men också en del andra. En del kan man säkert kalla för sympatisörer, en del tycker bara en del.

En hel del är vad man kan kallas för fans eller svans. En spännande ”grupp” med många märkliga människor med märkliga åsikter.


Utan överdrift så har jag definitivt blivit ett antal erfarenheter rikare.

En första reflektion är det budskap som partierna försöker förmedla och det sätt man gör det på. Hos samtliga partier har jag i stort upplevt ganska enkla och positiva budskap där man försöker förklara vad man vill.

Förutom hos två partier. Sverigedemokraterna (SD) och Alternativ för Sverige (AFS) har en helt annan approach. Fast egentligen är det väl ett parti. Jag är osäker på om AFS är ett eget parti. Förmodligen är de en del av SD.

Budskapet är först och främst enkelspårigt och väldigt tydligt rasistiskt. Nästan allt som kommer från SD handlar om invandringen och ”att det är deras fel”. Även de inlägg som inte direkt har den inriktningen får omgående den inriktningen med de kommentarer som sedan följer, vilket självklart är syftet.

Och de kommentarerna är inte att leka med.

Jag har gett mig in i några diskussioner för att se vad som händer. För det första kan man väldigt lätt uppleva det som otäckt, men inte så sällan kan det också upplevas som rent hotfullt. För det andra kan man ju fundera på vem som skriver. Som användare på Facebook kan man se vem som gillar en viss sida. Tack och lov väldigt få bland mina vänner som gillar SD eller AFS, men varje gång jag ser det blir jag fundersam. Undrar om man vet vad man gillar? Men vem är det som skriver kommentarer? Några kan man ju konstatera vem det är genom att ”följa bakåt”. Kolla upp helt enkelt. Men väldigt många upplever jag som rena fake. Kanske producerade av en bot eller så är det Sverigedemokrater med fake konton som skriver kommentarer i mängd. Eller kanske en beställning i främmande land. Ibland är språket nämligen väldigt konstigt.

Något som blir väldigt tydligt när man ger sig in och försöker diskutera med Sverigedemokrater är att de är inte intresserade av diskussion. Inte överhuvudtaget.
De vill bara polarisera och sprida sin propaganda. Inget annat. En väldigt vanlig taktik från en Sverigedemokrat är att ställa frågor. En annan vanlig taktik är att när de inte kommer längre så kastar de in ett nytt vedträ i brasan. Sådär snett från höger kommer helt plötsligt ett nytt inlägg som egentligen inte har med ursprungsdiskussionen att göra utan bara är till för att polarisera och sprida mer propaganda. På så sätt tar propagandan aldrig slut.

SD använder som du säkert vet sig också av egna ”tidningar” eller vad de nu kallar dessa. Siter som heter olika saker, upplagda som tidningar (jag tänker inte nämna dessa vid namn) och med enda syftet att sprida deras egen propaganda. Gärna med rena lögner och helt fakade nyheter, som sedan sprids med en rasande hastighet på SD:s platser i sociala medier. Dessa falska nyheter gillar man också att länka till i tid och otid.

Att SD har en tydlig propagandaapparat visade den film som de själva kallade för ”dokumentär”, men som vilken normalt funtat människa som helst förstod var en ren propaganda och som dessutom var ett hopkok av fakta som presenterades på ett vidrigt sätt.

Under sommaren handlade väldigt mycket om de skogsbränder som rasade i Sverige. Skogsbränderna var i många kommentarer självklart invandrarnas fel. Dessutom vägrade man fullständigt acceptera att den hjälp som Sverige fick kom från EU. Man hade ingen kolla alls på EERC och att det var därifrån som all hjälp samordnades. Det spreds rena lögner om att Sverige tackat nej till hjälp från Ryssland. Och en hel massa andra konstigheter. (Skriver troligtvis ett separat inlägg om sommarens händelser och EERC).
Jag gav mig in i några diskussioner och konstaterade att de flesta av de som kommenterade var fullständigt korkade eller så spred man bara propaganda. Troligtvis en kombination.

En diskussion jag hade var med en person som kallade sig för en han och som dessutom kallade sig för Moderat. Jag är dock inte helt säker på att personen fanns eller var Moderat. Däremot de åsikter och argument som vederbörande la fram kändes igen. Han beskrev hur jäkligt allt var och hur allt höll på att falla sönder. Han ville att hans barn skulle få en lugn uppväxt. Han hade nog inte sett så mycket själv men hans kompisar berättade minsann om hur stökigt det var där de bodde. Dessutom var hans mamma rektor och hon vittnade om katastrofen i skolan. Och allt hade med invandringen att göra.
Jag försökte förklara att han nog hade en något snäv världsbild om han bara öppnade sin egen dörr och konstaterade hur eländigt allt var och sedan drog slutsatsen att så är det överallt. Vi var inte riktigt överens om det och polariseringen tog vid.


Jag har också blivit väldigt övertygad om att SD, NMR och AFS hänger ihop. Helt övertygad.

AFS finns för att SD ska ska kunna peka på AFS och konstatera ”De är rasisterna, inte vi”

NMR finns för att SD ska kunna peka på NMR och säga ”De är nazisterna, inte vi”

SD:s propagandaapparat är helt klart underskattad. AFS är bildat ur SD och NMR, ja det är väl därifrån som SD kom en gång i tiden. Det lyser ju också igenom på en del håll. Som i Ludvika.


Det jag kom fram till var precis det jag började med. Diskutera inte med Sverigedemokrater. Jag tycker man ska vända Sverigedemokraterna ryggen helt i det politiska rummet och överallt annars också.

Däremot tycker jag vi ska visa och tala om vad vi tycker. Riv sönder broschyrer från AFS som jag gjorde och visa det. Tala om vilka de är och vad de står för. Tyvärr har jag upplevt att många inte vet, vilket förmodligen avspeglas i en del gilla markeringar från en del som jag känner.

Sedan en tid tillbaka har jag inte tagit några diskussioner i några politiska sammanhang och så kommer det att vara. Det är ett avslutat kapitel för min del. Du kommer se mig dela olika saker och skriva inlägg och kommentarer men inga diskussioner på det sätt som det varit under den här perioden.


Jag upprepar också det jag sagt och skrivit tidigare. Var noga med vad du delar. Var noga med källgranskning. Det är dessutom inte särskilt svårt. Vill du ha hjälp så säg till. Använd gärna Viralgranskaren som är väldigt bra.

Dessutom är det inte särskilt svårt att konstatera vem som delar enbart för att sprida propaganda…


En par saker till.

Sverige är ett fantastiskt land.

Sverige är ett av världens bästa länder att leva i. Kanske det bästa t o m.

Det mesta i Sverige fungerar fantastiskt bra.

Rösta rätt på söndag.

Rösta för demokratin.

Träning

”Vad du håller på…” är något jag får höra då och då. Eller ”Tränar du varje dag…?”.

Riktigt så är det inte, men jag har en ambition sedan många år att röra på mig i någon form varje dag. Eller som jag har sagt ibland, sex träningar i veckan är nog ganska lagom. I realiteten har det väl blivit 3-5 ggr/vecka lite grand beroende på dagsform och allt annat som händer.

De senaste åren har jag tänkt i tid per månad. 15 timmar i månaden vill jag träna. Vad jag gör eller hur långt jag kommer eller på vilken tid spelar ingen roll. Bara det blir 15 timmar i månaden. Jag har testat lite olika appar för att hålla reda på tiden och alltid kommit tillbaka till Runkeeper som förmodligen är den första jag testade.

I juni lyckades jag med 17 timmar 29 minuter och 55 sekunder på 20 aktiviteter. I juli blev det 25 timmar 54 minuter och 50 sekunder på 25 aktiviteter. Tror det är personligt rekord.

Hittills i augusti har jag lyckats med lite drygt 13 timmar på 12 aktiviteter, så det ska nog bli 15 timmar den här månaden också.

Den här sommaren har det ju varit enkelt att träna dessutom. Man har ju inte behövt fundera på om det varit för blött eller kallt precis. Vinden har inte heller varit ett bekymmer.


Som jag har nämnt tidigare så har idrott varit en stor del av mitt liv och f a fotboll. Under tidiga ungdomsår testade jag väldigt många idrotter. Skidåkning, hockey och t o m bandy blev det. Liksom friidrott, basket, handboll och fotboll. Racketsporter som bordtennis, badminton och lite senare i livet också squash och tennis. En väldigt kort karriär som cyklist finns också. Har säkert glömt någon idrott som jag höll på med.

Till slut blev det handboll och fotboll, och till slut bara fotboll.


När fotbollskarriären tog slut (om det nu fanns någon karriär…) så har jag försökt hålla igång med lite av varje. Dessutom gillar jag när det känns ordentligt. När man får ta i så blodsmaken kommer och det känns som lungorna är på väg ut nånstans. Det får gärna vara riktigt jobbigt. Tröjan ska vara dyblöt.

Vi är olika och det här är mitt sätt att träna.


På senare år har det blivit mer att hålla igång kroppen än det som jag kanske tidigare kallade träna. Jag brukar ibland uttrycka det som att rehaba. Och lite så är det nog.

Fotleder, knän och rygg har tagit en del stryk genom åren. Kanske inte så konstigt. När jag började idrotta lite mer på allvar var i början på sjuttiotalet. Då visste inte många vad stretching var. Att förbereda sig för idrotten genom att styrketräna var inte särskilt vanligt. Spelade man fotboll så tränade man fotboll. Så det var kanske inte så konstigt att bl a knän tog stryk.

Just kombinationen av olika skavanker ställer till det.

Eftersom jag har problem med ryggen behöver jag, förutom en del styrkeövningar, gå mycket. Det är förmodligen den bästa läkeprocessen. Men eftersom jag också har problem med mina knän så gäller det att vara försiktig och inte överarbeta.

Samma sak att stå still för länge. Det är nog det sämsta av allt. Jag var på konserten på Stora Torget i Borås i torsdags. Nittio minuter stillastående är en plåga. Knäna stelnar och fotlederna börjar värka. Därför har jag också väldigt svårt att stå och titta på fotboll. Jag behöver sitta helt enkelt.

Allt det här innebär att hela tiden jobba med vad som är möjligt.


Eftersom att springa har blivit mer och mer ”omöjligt” har det istället blivit en hel del spinning för att hålla igång konditionen. Jag har länge funderat på att skaffa en cykel för att komma ut en del också när det är möjligt. Men vad ska man köpa? I maj dök möjligheten upp och det blev en landsvägsracer. Sedan dess har det blivit 13 rundor på vägarna runt Borås.

En ny erfarenhet utan tvekan. Bilden av hur det är att vara cyklist på våra vägar blir lite annorlunda med den egna erfarenheten.

Nu har jag i nästan samtliga fall varit ute på vägarna på helgerna, oftast söndag morgon. Då är det inte särskilt mycket trafik. Dessutom har övriga tillfällen varit i sommar under semestern och med det varma vädret så var trafiken inte särskilt omfattande. De flesta bilister beter sig väldigt bra, men så finns det en och annan som bär sig märkligt åt. Att vara försiktig är en lärdom. Vad man kanske inte alltid tänker på som bilist är att vid väg-/gatukanten finns ofta brunnar och annat som kan vara farligt för en cyklist

En annan iakttagelse är våra cykelvägar. På vissa håll av väldigt dålig kvalitet. Inte sällan med stora håligheter och ojämnt underlag, medan gatan/vägen intill är av helt annan kvalitet.

I samband med byggen intill blir ofta cykelbanan hårt ansatt. Så är det genom Sjömarken nu där cykel- och gångbanan är söndergrävd och sporadiskt lagad, vilket gör den mer eller mindre omöjlig att använda.

Det verkar också som att en del från vägen hamnar på cykelbanan. När jag cyklade på cykelbanan mellan Borås och Fristad låg det en del glas från trasiga billyktor på cykelbanan. Förmodligen har två bilar kört ihop och sedan har man städat undan en del av resterna genom att förpassa dessa till cykelbanan.

Cykelbanan är av naturliga skäl oftast närmast vägrenen. Och i vägrenen behöver gräset klippas och sly tas bort. Resterna får ofta ligga kvar och hamnar efter ett tag till viss del i cykelbanan. Det kan vara väldigt lurigt med torra pinnar och annat när man kommer med cykel.

En upplevelse till är bilister som förmodligen ”bara ska stanna till” och gör det på cykelbanan. Har upplevt det på cykelbanan från Sjömarken upp mot Backabo ett par gånger. Lite lurigt är det med en bil som står mitt på cykelbanan. Lite konstigt också när föraren sitter i och inte verkar veta var hen har stannat.

Att cykla på väg innebär m a o lite andra upplevelser när man tränar. Annars är det ett kul sätt att träna! Med bl a underbara naturupplevelser.


Jag tänker fortsätta att träna eller rehaba i någon form. Jag mår bättre, orkar mer och får massor av energi. Dessutom håller jag säkert bort en del sjukdomar. Det gäller bara att hela tiden anpassa sig till vad som är möjligt.

Läkarens besked på dagens läkarbesök var att 2-3 år till klarar sig nog knäna sedan är det förmodligen dags att byta ut knälederna.

Vi får se. Skam den som ger sig och mitt hopp står till forskningen och att någon hittar sättet att ersätta ledbrosk på ett lätt och smärtfritt sätt. Läkaren idag lovade att slå en signal när han hörde något.

Jag tror på det och så länge kämpar jag på med det jag kan. Vem vet, en dag kanske jag snörar på fotbollsskorna igen.