Kodak är också ett bolag som ofta nämns när man pratar om bolag som inte lyckades ställa om. Ett bolag som under lång tid var helt dominerande inom foto och film. Ett varumärke som var ett av de starkaste i världen.
Kodak grundades 1881 och gjorde fotografering tillgängligt för alla. På 60-talet lanserade Kodak Instamatic-kameran och då blev fotografering definitivt till för alla.
1975 fick Kodak genom en anställd patent på digitalkameran, men la det på is efter ett tag eller t o m la ner digitalkameran därför att styrelsen/ledningen var rädd för att digitalkameran skulle hota bolagets intjäning. När sedan digitalkameran slog igenom på allvar på 90-talet försökte man genom olika åtgärder ställa om men fick allt tuffare. Smarta telefoner på 2000-talet blev mer eller mindre dödsstöten och 2012 ansökte man om chapter 11 (konkursskydd i USA). Efter ett antal transaktioner där Kodak sålde sina patent (bl a till de stora tech-bolagen!) lyckades man undvika konkurs. Bolaget lever kvar och är fortfarande noterat men är en spillra av vad det en gång var.
1988 hade Kodak 145 000 anställda över hela världen. 1996 stod Kodak på toppen. Då hade man två tredjedelar av världsmarknaden, omsatte 16 miljarder USD och var värderat till 31 miljarder USD. Varumärket Kodak var det femte mest värdefulla i världen.
Det egna kapitalet uppgår idag till 99 miljoner USD.
Förmodligen så berodde fallet på flera saker. En viktig sådan var förmodligen att Kodak satt fast i sitt legacy – sitt arv. Man tjänade bra med pengar och var ett mycket framgångsrikt bolag. Trots att man var först med digitalkameran så lyckades man inte ta ledningen och ställa om.Man hade ett stort antal anställda med fel kompetens och tillverkningsanläggningar/-processer där man var väldigt duktig, men på något helt annat än det som komma skulle.
Det är komplext att ställa om och förändra inifrån. De som finns i bolaget sitter också fast i sitt legacy, sitt mentala arv.
Stora bolag och organisationer sitter ofta fast. Ett par sådana organisationer är skolan och vården. Stora och tunga organisationer som är omgivna av regelverk. De har förmodligen ännu jobbigare att ställa om.
Jag tror att de flesta inser att skolan och sjukvården måste förändras. Frågan är bara hur det ska gå till. Går det att ställa om eller måste man börja om från början? Och finns det något som talar för att stat, landsting eller kommun är bäst på att driva skolan och vården?
Thomas Bogsjö 