Månad: november 2017

Så många gånger som jag har börjat skriva på det här inlägget…
Sedan skrivit om det i huvudet och ändrat igen. Till slut kom jag fram till att det får bli flera delar. Förmodligen. Annars lär det bli ett väääääldigt långt inlägg. Det finns så många infallsvinklar och så mycket att skriva.

Det som vi kallar för digitaliseringen är något som intresserat och fascinerat mig i många år. Många är de arbetskamrater som har drabbats av just det genom åren.

En sak är säker. Det händer mycket nu och det händer väldigt fort. Men allt händer inte på en gång och det har dessutom pågått länge.

Det tog ganska lång tid innan vi började kalla det för digitalisering eller digitaliseringen. Från början var nog det vanligaste något med dator i. Förmodligen datoriseringen.
Sedan blev det något med IT i. Kanske så enkelt som IT-utvecklingen. Därefter var det förmodligen digitaliseringen som dök upp. Då var det mycket snack om ettor och nollor.

För några år sedan började jag själv använda ”Algoritmerna tar över” och för något år sedan träffade jag en framtidsforskare som hade ”Algoritmiseringen” som sin rubrik. Det kändes som jag fick en bekräftelse på att jag var rätt ute.

Allt handlar om algoritmer. Algoritmer brukar ibland beskrivas som ett recept eller en instruktion. Ettor och noller som blir algoritmer. Och som redan har, men kommer få ännu mer inverkan på våra liv. I en rasande takt.

 

---

 

Första gången som jag kom i kontakt med en dator var i början på sjuttiotalet. Jag gick på gymnasiet och på fysiklektionen fick vi gå in i grupp till läraren som placerat sig och datorn i ett särskilt rum. Där visade han en kurva, som förmodligen hette sinus eller cosinus, på en skärm. Kurvan flyttade sig över skärmen och alla var helt stumma av beundran. Tror inte någon begrep något. Inte jag i varje fall. Bara för att föra allt tillbaka till rätt nivå så använde vi fortfarande räknesticka på lektionerna. Miniräknare började komma men var förbjudna i skolan.

När jag började på Handelsbanken för nästan 40 år sedan, i början på 80 talet, hade datoriseringen inte kommit särskilt långt. Det mesta var väldigt manuellt. Datoriseringen bestod egentligen i att man samlat vissa uppgifter, bl a om konton, i en stordator. Via en terminal kunde man ställa en fråga och på ett papper fick man sedan ett svar. Det kunde t ex vara saldo på ett konto eller transaktioner på ett konto. Bildskärm? Nej, fanns inte. Allt skrevs ut.

Kassatransaktioner kördes i en särskild terminal och ett kvitto kvitterades (stämplades hårt…) i en terminal. Om jag inte minns fel så syntes transaktionen på kontot först dagen efter. Alla bankgirotransaktioner skickades dock med post. Dvs. avin som kunden kom in med skickades. Postgirobetalningar gjorde sig inte besvär. Möjligtvis i någon form. Att gå till Posten med en Bankgirotransaktion var dock omöjligt. Tvärstopp.

Ingenting registrerades i någon terminal. Om vi skulle öppna ett konto så fick vi fylla i en blankett. Som var i två ex med karbon emellen. Ett ex skickades till dataavdelningen som registerade kontot. Det andra exet sparade vi som bevakning till vi kunde se att kontot var öppnat. Se innebar att vi ställde en fråga på våra dumma terminaler och om det var klart fick vi fram alla uppgifter.

En annan tid.

Ungefär samtidigt fick vi något fantastiskt. En ABC800. Jösses vilket mästerverk till dator. Nånstans där tror jag att min nyfikenhet började ta tag i datoriseringen. Det här var spännande. Här kunde jag t o m skapa små programsnuttar. Jag minns att jag gjorde någon form av register. Förmodligen kundregister där vi bl a kunde printa etiketter och göra utskick.

I mitten av 80 talet fick vi nästa generation terminaler. Fortfarande ganska dumma men nu kunde vi börja registera också. Nån tok fick dock för sig att vi skulle dela en terminal på två. Eller t o m tre ibland om jag minns rätt. Funkade sådär…

Nånstans i början av 90 talet började jag intressera mig för det som då kallades för kundvård. Nu började det bli intressant. Nu började vi snacka processer istället för dum hårddata. Hur kunde man jobba i processer med en kund eller många kunder? Och hur gjorde man det över tid? Det var enligt mitt sätt att se det mer ett mindset än något som var en del av datoriseringen. Även om tekniken hjälpte till.

Det som hade hänt några år tidigare var också att programmakare börjat bygga kundvårdsprogram. De hade sitt urpsung hos företag med många säljare. Säljaren hade en Time Manager. En ”kalenderbok” där säljaren förde noteringar om det mesta. Bl a sina kunder, affärer på gång och prospekts.
Så slutade säljaren och tog sin Time Manager och gick. Ut genom dörren försvann all kunskap om hans jobb. Företaget visste bara vilka affärer säljaren gjort, men hade väldigt få uppgifter om kunder, kontaktpersoner, möten mm. Då började man bygga program som skulle hantera det.

I början av 90 talet hade jag via banken skaffat en bärbar dator. En Toshiba. En dröm. Nu började jag på allvar begripa hur det här hängde ihop. Hur man kunde använda tekniken för att förenkla livet och få allt att fungera.

1995 var jag ansvarig för den första installationen av ett pc-nätverk på kontor i banken. Det fanns ett kontor som hade gjort det innan, men de hade använt en extern konsult.
Vi gjorde det helt själva. 18 datorer byggdes ihop i ett nätverk. Det var lärorikt och inte helt enkelt. För 22 år sedan var det många som hade synpunkter om nyttan av att göra det. Varför skulle man lära sig något nytt?

Fortfarande handlade datoriseringen väldigt mycket om att göra ettor och nollor av de tjänster som vi tillhandahöll.

Ungefär samtidigt var jag med och tog in ett kundvårdsprogram till banken. Nu började tanken och arbetet med processer att ta en väldig fart

För min del började tanken om att datorisera processer för väldigt länge sedan. Men det är först idag som de börjar ta fart på allvar.

Ibland kallas det för robotar eller robotisering. Jag tycker det är väldigt spännande. Samtidigt ska man ju fundera över konsekvenserna.

När de processer jag arbetar med robotiseras, vad ska jag göra istället?

Men det tar vi nästa gång…

Ojdå! Vilken respons! Stort tack för alla samtal, sms, meddelanden och glada tillrop på mitt förra (första) inlägg. Fantastiskt kul!

Innan jag skriver något mer måste jag bara nämna att bilderna av mig är tagna av en mycket god vän och fantastiskt duktig fotograf – Jörgen Jarnberger.
Jörgens har en fantastisk förmåga att fånga ögonblicket. Titta gärna på Jörgens bilder här Jpix

Att blogga är kanske lite speciellt. Eller inte. I grunden handlar det om att skriva. Varken mer eller mindre. Ordet ”blogg” är en sammanskrivning av orden ”webb” och ”logg”. Kort och gott, att skriva på webben. Uppifrån och ner, med det senaste inslaget överst. Så var det från första början.

Jag bloggade för första gången för en sådär 15 år sedan. Utan att veta om det. Tänk nu en sådär 5 år innan första smartphonen kom. Internet är fortfarande inte riktigt var mans egendom.

Grunden var att i Handelsbanken fick varje kontor sköta sin egen hemsida. Antingen tog man hand om den på kontoret eller så fick den ett standardutseende som nästan aldrig ändrades. Jag och mina kollegor på mitt kontor bestämde oss för att vår hemsida skulle få liv. För att den skulle bli intressant behövde det hända något ofta. Vi förstod tidigt att det här var något som vi behövde lära oss. Vår ambition blev att ändra något varje dag, en ganska hög ambitionsnivå. Tänk fortfarande på att mycket av detta var nytt och ingen självklarhet. Verktyget var inte heller helt enkelt. För att vara ärlig så var det ganska knöligt. Hur skulle vi få till detta?

Vi började med att lägga upp ”bankinlägg”, dvs. vi försökte ”sälja bank”. Gick inte särskilt bra. Responsen var obefintlig och vi funderade på hur vi skulle göra istället. Jag minns inte riktigt hur men någonstans i detta började jag skriva inlägg. I början var det nog väldigt mycket bank, men efter ett tag började det glida över i mer personliga reflektioner om allt möjligt. Alltifrån sånt som var nära bank, t ex mitt eget sparande, eller något om musik, idrott, trafiksituationen i Borås mm. Vad som helst, men samtidigt inte för utmanande. Helt plötsligt kom responsen. Vi förstod att det här gillade man att läsa och man brydde sig. Det blev väldigt tydligt när jag skrev något som inte stämde riktigt. En gång blev det fel på ett årtal och med en gång hade jag ett mail med en rättelse.

Efter ett tag blev jag kontaktad av någon från bankens centrala informationsavdelning som sa ungefär så här: ”Vi har följt det ni gör på er hemsida och det du skriver. Vi gillar det och det du gör är att blogga. Skulle du inte vilja ha en riktig blogg istället?”.
Va, gör jag? Nyfiken som jag är så svarade jag: ”Jaha, varför inte…det kan jag väl testa.”

På den vägen är det som det brukar heta. Bloggandet har gått upp och ner genom året. Ibland har det tagit helt stopp och det senaste åren har det varit väldigt sparsamt.
På sätt och vis har väl sociala medier delvis ersatt bloggandet. Dessutom har bloggandet förändrats kraftigt genom åren och till viss del övergått till rörlig bild och videoblogg.

En kuriosa i sammanhanget. För några år sedan (dvs. förmodligen 2009-2011) så skrevs i Finansförbundets tidning en artikel om bloggande. Artikeln handlade om två personer, Swedbanks VD Michael Wolf å så jag…
Han bloggade internt till alla personal medan jag bloggade externt .
Förmodligen enda gången man nämns i ett sånt sammanhang 😉

---

 

Jag har inte ambitionen att skriva varje dag, men hyfsat ofta. Vad det nu innebär.
En del uppslag till ämnen har jag. Skulle tro att en hel del kommer handla om digitalisering, eller algoritmisering som jag föredrar att kalla det, och hur det påverkar oss i en rasande hastighet. Ett område som flera känner igen som har intresserat mig i många år.
Det blir säkert också en del om bank.
Det är inte omöjligt att något inslag inom kort kommer att handla om ”Klagomålshantering”. Ett spännande område som man kan ha mycket åsikter om.

---

 

Just det! 6 november är Gustav Adolfsdagen. För  några år sedan var vi några stycket som var i Lützen och besökte minneskapellet, såg stenen och slagfältet. Been there – done that.
I vissa delar av Tyskland skrämmer man fortfarande barn som är olydiga med att ”om du inte sköter dig så kommer svensken och tar dig”. Vissa saker hänger i länge…

 

Idag är det ett halvår sedan som mitt ”nya liv” började. Den 30 april gick jag ut från Handelsbanken som anställd för sista gången. Ok då, jag var anställd till sista maj. Om man ska vara petig. Men maj blev en månad då all gammal semester plockades ut så i praktiken var det sista april som var sista dagen.

Jag har fått frågan många gånger hur det känns. Mitt svar har varit att det gör det inte. Det känns inget speciellt. Allt har varit ungefär som förut. Förutom att jag inte har gått till banken varje dag. Och då menar jag varje dag. För det gjorde jag under ganska lång tid. Antingen fysiskt eller digitalt.

Att allting känns som vanligt kanske inte är så konstigt eftersom jag har bestämt mig för att låta det mesta vara som vanligt. Jag ska ta det från början.

Jag har berättat min story avseende det här ett antal gånger så för någon är det säkert inte nytt.

När Handelsbanken presenterade resultatet för första kvartalet 2016 så berättade ledningen också att man hade för avsikt att banta antalet anställda i den svenska rörelsen. Dessutom skulle antalet kontor reduceras. När det kom ut till oss anställda hur personalminskningen skulle gå till så insåg jag efter ganska omgående att jag låg innanför radarn. Sannolikheten var nog ganska stor att jag skulle få frågan om jag ville sluta i banken. Jag bestämde mig omgående för att säga – nej tack. Jag tycker fortfarande att jobbet är väldigt kul och gillar dessutom att jobba överhuvudtaget. Jag tänker inte sluta än på länge.
Först i slutet på året fick jag frågan. Eftersom jag var någorlunda förbered svarade jag spontant – Nej tack, men sa också att jag ville ha ett par veckor på mig att fundera.

Under de veckorna funderade jag en hel del, men framför allt pratade jag med ett antal kloka människor som alla sa samma sak. Självklar skulle jag acceptera erbjudandet. Det var väl t o m någon som ifrågasatte min intelligens om jag tackade nej…

Så på två veckor vände jag totalt. Det blev ett ”Jag slutar”. Efter 37 år hos samma arbetsgivare.

Det jag också bestämde mig för var att även om jag slutade i Handelsbanken så skulle jag fortsätta att jobba och engagera mig.

De sex månaderna som har gått har till stor del varit ”semester”. Det har ju bl a varit sommarmånader med allt vad det innebär. För min del har de månaderna i mångt och mycket gått till att ”fixa till” det nya livet, men också att fixa sånt som borde varit gjort för länge sedan.

Så nu börjar det nya livet!

Under det senaste halvåret har jag levt ungefär som vanligt. Gjort ungefär samma saker som tidigare. Förutom att jag inte har gått till banken.

Däremot har jag fortsatt att engagera mig i Borås näringsliv på olika sätt och varit delaktig. Den som mött mig där tidigare har nog inte märkt någon större skillnad. Jag har skaffat mig en ”kontorsplats” på Elitkontoret. Ett coworking koncept som är mycket intressant och där möter jag en väldigt intressant mix av människor. Kan rekommendera den som funderar på att skaffa ett kontor att kolla med Elitkontoret.

Jag har och har haft några intressanta diskussioner om uppdrag på olika sätt, bl a styrelseuppdrag. Vi får se vad det landar i. Jag kan t o m tänka mig operativa uppdrag om det skulle dyka upp.

Det är väl ungefär så jag har tänkt mig. En mix av uppdrag där jag själv är med och bestämmer agendan.

Att själv bestämma över min kalender känns väldigt skönt. Och ovant, men jag lär mig.