
Så många gånger som jag har börjat skriva på det här inlägget…
Sedan skrivit om det i huvudet och ändrat igen. Till slut kom jag fram till att det får bli flera delar. Förmodligen. Annars lär det bli ett väääääldigt långt inlägg. Det finns så många infallsvinklar och så mycket att skriva.
Det som vi kallar för digitaliseringen är något som intresserat och fascinerat mig i många år. Många är de arbetskamrater som har drabbats av just det genom åren.
En sak är säker. Det händer mycket nu och det händer väldigt fort. Men allt händer inte på en gång och det har dessutom pågått länge.
Det tog ganska lång tid innan vi började kalla det för digitalisering eller digitaliseringen. Från början var nog det vanligaste något med dator i. Förmodligen datoriseringen.
Sedan blev det något med IT i. Kanske så enkelt som IT-utvecklingen. Därefter var det förmodligen digitaliseringen som dök upp. Då var det mycket snack om ettor och nollor.
För några år sedan började jag själv använda ”Algoritmerna tar över” och för något år sedan träffade jag en framtidsforskare som hade ”Algoritmiseringen” som sin rubrik. Det kändes som jag fick en bekräftelse på att jag var rätt ute.
Allt handlar om algoritmer. Algoritmer brukar ibland beskrivas som ett recept eller en instruktion. Ettor och noller som blir algoritmer. Och som redan har, men kommer få ännu mer inverkan på våra liv. I en rasande takt.
Första gången som jag kom i kontakt med en dator var i början på sjuttiotalet. Jag gick på gymnasiet och på fysiklektionen fick vi gå in i grupp till läraren som placerat sig och datorn i ett särskilt rum. Där visade han en kurva, som förmodligen hette sinus eller cosinus, på en skärm. Kurvan flyttade sig över skärmen och alla var helt stumma av beundran. Tror inte någon begrep något. Inte jag i varje fall. Bara för att föra allt tillbaka till rätt nivå så använde vi fortfarande räknesticka på lektionerna. Miniräknare började komma men var förbjudna i skolan.
När jag började på Handelsbanken för nästan 40 år sedan, i början på 80 talet, hade datoriseringen inte kommit särskilt långt. Det mesta var väldigt manuellt. Datoriseringen bestod egentligen i att man samlat vissa uppgifter, bl a om konton, i en stordator. Via en terminal kunde man ställa en fråga och på ett papper fick man sedan ett svar. Det kunde t ex vara saldo på ett konto eller transaktioner på ett konto. Bildskärm? Nej, fanns inte. Allt skrevs ut.
Kassatransaktioner kördes i en särskild terminal och ett kvitto kvitterades (stämplades hårt…) i en terminal. Om jag inte minns fel så syntes transaktionen på kontot först dagen efter. Alla bankgirotransaktioner skickades dock med post. Dvs. avin som kunden kom in med skickades. Postgirobetalningar gjorde sig inte besvär. Möjligtvis i någon form. Att gå till Posten med en Bankgirotransaktion var dock omöjligt. Tvärstopp.
Ingenting registrerades i någon terminal. Om vi skulle öppna ett konto så fick vi fylla i en blankett. Som var i två ex med karbon emellen. Ett ex skickades till dataavdelningen som registerade kontot. Det andra exet sparade vi som bevakning till vi kunde se att kontot var öppnat. Se innebar att vi ställde en fråga på våra dumma terminaler och om det var klart fick vi fram alla uppgifter.
En annan tid.
Ungefär samtidigt fick vi något fantastiskt. En ABC800. Jösses vilket mästerverk till dator. Nånstans där tror jag att min nyfikenhet började ta tag i datoriseringen. Det här var spännande. Här kunde jag t o m skapa små programsnuttar. Jag minns att jag gjorde någon form av register. Förmodligen kundregister där vi bl a kunde printa etiketter och göra utskick.
I mitten av 80 talet fick vi nästa generation terminaler. Fortfarande ganska dumma men nu kunde vi börja registera också. Nån tok fick dock för sig att vi skulle dela en terminal på två. Eller t o m tre ibland om jag minns rätt. Funkade sådär…
Nånstans i början av 90 talet började jag intressera mig för det som då kallades för kundvård. Nu började det bli intressant. Nu började vi snacka processer istället för dum hårddata. Hur kunde man jobba i processer med en kund eller många kunder? Och hur gjorde man det över tid? Det var enligt mitt sätt att se det mer ett mindset än något som var en del av datoriseringen. Även om tekniken hjälpte till.
Det som hade hänt några år tidigare var också att programmakare börjat bygga kundvårdsprogram. De hade sitt urpsung hos företag med många säljare. Säljaren hade en Time Manager. En ”kalenderbok” där säljaren förde noteringar om det mesta. Bl a sina kunder, affärer på gång och prospekts.
Så slutade säljaren och tog sin Time Manager och gick. Ut genom dörren försvann all kunskap om hans jobb. Företaget visste bara vilka affärer säljaren gjort, men hade väldigt få uppgifter om kunder, kontaktpersoner, möten mm. Då började man bygga program som skulle hantera det.
I början av 90 talet hade jag via banken skaffat en bärbar dator. En Toshiba. En dröm. Nu började jag på allvar begripa hur det här hängde ihop. Hur man kunde använda tekniken för att förenkla livet och få allt att fungera.
1995 var jag ansvarig för den första installationen av ett pc-nätverk på kontor i banken. Det fanns ett kontor som hade gjort det innan, men de hade använt en extern konsult.
Vi gjorde det helt själva. 18 datorer byggdes ihop i ett nätverk. Det var lärorikt och inte helt enkelt. För 22 år sedan var det många som hade synpunkter om nyttan av att göra det. Varför skulle man lära sig något nytt?
Fortfarande handlade datoriseringen väldigt mycket om att göra ettor och nollor av de tjänster som vi tillhandahöll.
Ungefär samtidigt var jag med och tog in ett kundvårdsprogram till banken. Nu började tanken och arbetet med processer att ta en väldig fart
För min del började tanken om att datorisera processer för väldigt länge sedan. Men det är först idag som de börjar ta fart på allvar.
Ibland kallas det för robotar eller robotisering. Jag tycker det är väldigt spännande. Samtidigt ska man ju fundera över konsekvenserna.
När de processer jag arbetar med robotiseras, vad ska jag göra istället?
Men det tar vi nästa gång…