Träning

”Vad du håller på…” är något jag får höra då och då. Eller ”Tränar du varje dag…?”.

Riktigt så är det inte, men jag har en ambition sedan många år att röra på mig i någon form varje dag. Eller som jag har sagt ibland, sex träningar i veckan är nog ganska lagom. I realiteten har det väl blivit 3-5 ggr/vecka lite grand beroende på dagsform och allt annat som händer.

De senaste åren har jag tänkt i tid per månad. 15 timmar i månaden vill jag träna. Vad jag gör eller hur långt jag kommer eller på vilken tid spelar ingen roll. Bara det blir 15 timmar i månaden. Jag har testat lite olika appar för att hålla reda på tiden och alltid kommit tillbaka till Runkeeper som förmodligen är den första jag testade.

I juni lyckades jag med 17 timmar 29 minuter och 55 sekunder på 20 aktiviteter. I juli blev det 25 timmar 54 minuter och 50 sekunder på 25 aktiviteter. Tror det är personligt rekord.

Hittills i augusti har jag lyckats med lite drygt 13 timmar på 12 aktiviteter, så det ska nog bli 15 timmar den här månaden också.

Den här sommaren har det ju varit enkelt att träna dessutom. Man har ju inte behövt fundera på om det varit för blött eller kallt precis. Vinden har inte heller varit ett bekymmer.


Som jag har nämnt tidigare så har idrott varit en stor del av mitt liv och f a fotboll. Under tidiga ungdomsår testade jag väldigt många idrotter. Skidåkning, hockey och t o m bandy blev det. Liksom friidrott, basket, handboll och fotboll. Racketsporter som bordtennis, badminton och lite senare i livet också squash och tennis. En väldigt kort karriär som cyklist finns också. Har säkert glömt någon idrott som jag höll på med.

Till slut blev det handboll och fotboll, och till slut bara fotboll.


När fotbollskarriären tog slut (om det nu fanns någon karriär…) så har jag försökt hålla igång med lite av varje. Dessutom gillar jag när det känns ordentligt. När man får ta i så blodsmaken kommer och det känns som lungorna är på väg ut nånstans. Det får gärna vara riktigt jobbigt. Tröjan ska vara dyblöt.

Vi är olika och det här är mitt sätt att träna.


På senare år har det blivit mer att hålla igång kroppen än det som jag kanske tidigare kallade träna. Jag brukar ibland uttrycka det som att rehaba. Och lite så är det nog.

Fotleder, knän och rygg har tagit en del stryk genom åren. Kanske inte så konstigt. När jag började idrotta lite mer på allvar var i början på sjuttiotalet. Då visste inte många vad stretching var. Att förbereda sig för idrotten genom att styrketräna var inte särskilt vanligt. Spelade man fotboll så tränade man fotboll. Så det var kanske inte så konstigt att bl a knän tog stryk.

Just kombinationen av olika skavanker ställer till det.

Eftersom jag har problem med ryggen behöver jag, förutom en del styrkeövningar, gå mycket. Det är förmodligen den bästa läkeprocessen. Men eftersom jag också har problem med mina knän så gäller det att vara försiktig och inte överarbeta.

Samma sak att stå still för länge. Det är nog det sämsta av allt. Jag var på konserten på Stora Torget i Borås i torsdags. Nittio minuter stillastående är en plåga. Knäna stelnar och fotlederna börjar värka. Därför har jag också väldigt svårt att stå och titta på fotboll. Jag behöver sitta helt enkelt.

Allt det här innebär att hela tiden jobba med vad som är möjligt.


Eftersom att springa har blivit mer och mer ”omöjligt” har det istället blivit en hel del spinning för att hålla igång konditionen. Jag har länge funderat på att skaffa en cykel för att komma ut en del också när det är möjligt. Men vad ska man köpa? I maj dök möjligheten upp och det blev en landsvägsracer. Sedan dess har det blivit 13 rundor på vägarna runt Borås.

En ny erfarenhet utan tvekan. Bilden av hur det är att vara cyklist på våra vägar blir lite annorlunda med den egna erfarenheten.

Nu har jag i nästan samtliga fall varit ute på vägarna på helgerna, oftast söndag morgon. Då är det inte särskilt mycket trafik. Dessutom har övriga tillfällen varit i sommar under semestern och med det varma vädret så var trafiken inte särskilt omfattande. De flesta bilister beter sig väldigt bra, men så finns det en och annan som bär sig märkligt åt. Att vara försiktig är en lärdom. Vad man kanske inte alltid tänker på som bilist är att vid väg-/gatukanten finns ofta brunnar och annat som kan vara farligt för en cyklist

En annan iakttagelse är våra cykelvägar. På vissa håll av väldigt dålig kvalitet. Inte sällan med stora håligheter och ojämnt underlag, medan gatan/vägen intill är av helt annan kvalitet.

I samband med byggen intill blir ofta cykelbanan hårt ansatt. Så är det genom Sjömarken nu där cykel- och gångbanan är söndergrävd och sporadiskt lagad, vilket gör den mer eller mindre omöjlig att använda.

Det verkar också som att en del från vägen hamnar på cykelbanan. När jag cyklade på cykelbanan mellan Borås och Fristad låg det en del glas från trasiga billyktor på cykelbanan. Förmodligen har två bilar kört ihop och sedan har man städat undan en del av resterna genom att förpassa dessa till cykelbanan.

Cykelbanan är av naturliga skäl oftast närmast vägrenen. Och i vägrenen behöver gräset klippas och sly tas bort. Resterna får ofta ligga kvar och hamnar efter ett tag till viss del i cykelbanan. Det kan vara väldigt lurigt med torra pinnar och annat när man kommer med cykel.

En upplevelse till är bilister som förmodligen ”bara ska stanna till” och gör det på cykelbanan. Har upplevt det på cykelbanan från Sjömarken upp mot Backabo ett par gånger. Lite lurigt är det med en bil som står mitt på cykelbanan. Lite konstigt också när föraren sitter i och inte verkar veta var hen har stannat.

Att cykla på väg innebär m a o lite andra upplevelser när man tränar. Annars är det ett kul sätt att träna! Med bl a underbara naturupplevelser.


Jag tänker fortsätta att träna eller rehaba i någon form. Jag mår bättre, orkar mer och får massor av energi. Dessutom håller jag säkert bort en del sjukdomar. Det gäller bara att hela tiden anpassa sig till vad som är möjligt.

Läkarens besked på dagens läkarbesök var att 2-3 år till klarar sig nog knäna sedan är det förmodligen dags att byta ut knälederna.

Vi får se. Skam den som ger sig och mitt hopp står till forskningen och att någon hittar sättet att ersätta ledbrosk på ett lätt och smärtfritt sätt. Läkaren idag lovade att slå en signal när han hörde något.

Jag tror på det och så länge kämpar jag på med det jag kan. Vem vet, en dag kanske jag snörar på fotbollsskorna igen.

Hur mår världen?

fb_img_15298738774575706740781413113359.jpg

Så kan man naturligtvis se på det. Inte fel alls, eller ja, större delen kanske inte stämmer riktigt längre.

Måste väl börja med att notera att vi har stora utmaningar och hot finns naturligtvis. Bl a i form av storskaliga krig, terrorism, miljön och smittsamma sjukdomar.

Men världen mår fantastiskt bra. Och det blir bara bättre och bättre. Om man håller sig till fakta är det ganska enkelt att hålla koll på.

För ett par hundra år sedan levde de flesta i vår värld i extrem fattigdom. Idag ser det helt annorlunda ut.

Eller som den Israeliske historieprofessorn Yuval Noah Harari skriver i sin bok ”Homo Deus”:

  • Det är fler människor som dör av övergödning än av svält
  • Det är fler människor som dör av ålderdom än av smittsamma sjukdomar
  • Det är fler människor som dör av egen hand än av annans hand

Förr svalt människan ihjäl, nu äter vi ihjäl oss.

Vi har löst problem med många av de sjukdomar som tidigare tog livet av människan.

Det är fler människor som tar livet av sig än som blir tagen av daga av någon annan.

Världen blir dessutom bara bättre och bättre.


Ska försöka reda ut fattigdomsbegreppet. I ett globalt perspektiv först och främst.

Hans Rosling som var en mästare på fakta delade in världen i fyra kategorier. Han kämpade ju hårt för att komma ifrån rika länder kontra fattiga länder, i-länder kontra u-länder och liknande. Han säger ju helt riktigt att det finns människor i alla kategorier i alla länder. ”Dollar-street” som du hittar på gapminder.org visar det väldigt tydligt.

De fyra nivåerna som Rosling delar in världens befolkning är inget som han hittat på själv. Det är väl grundade fakta på statistik från Världsbanken och FN.

Statistiken är förresten tillgänglig för alla. Det är bara att surfa in här: Världsbanken eller så går man direkt hit Världsbankens databas

De fyra nivåerna som Rosling använder är först de som lever på under USD 2 per dag, de är extremt fattiga. De minskar snabbt i antal och andel av världens befolkning, även om en del inte tycker tillräckligt snabbt, och är idag ca 10% av jordens befolkning. Eller ”1 miljard” som Rosling rundar av det till.

Om man kommer upp i USD 8 per dag så är man ”bara” fattig. Här hittar vi 3 miljarder av jordens befolkning.

Nästa gräns är de som lever på under USD 32 per dag, vilket är 2 miljarder människor. Den här gruppen har det ganska ok. Barnen går i skolan och många är vaccinerade. Man har rinnande vatten och kan t o m åka på semester. Även om det kanske bara innebär en halv dag på stranden.

Sista gruppen är vi. Vi som hör till den rika delen av mänskligheten. Vi som har det väldigt, väldigt bra. Vi är 1 miljard. I den gruppen finns också naturligtvis den där lilla lilla klicken som är extremt rika.

Så här är det alltså:

  • 1 miljard extremt fattiga
  • 3 miljarder fattiga
  • 2 miljarder som har det ok
  • 1 miljard rika

Koden 1321 kan man komma ihåg. Konstigt att inte Hans Rosling använde den koden eftersom han använde koder i andra sammanhang, bl a för att beskriva var människor bor. Idag 1114, 2050 blir koden 1125 och 2100 blir den 1145. Du hittar allt detta i hans böcker om du vill veta vad koderna innebär. Eller hör av dig så ska jag berätta.


Kina är ett land där förändringen från extremt fattig/fattig till en bättre tillvaro har gått väldigt fort. 1960 var befolkningen i Kina knappt 700 miljoner och större delen var extremt fattiga. Som de flesta säkert vet så försökte sig Mao på en jordbruksreform i slutet av femtiotalet som slutade i en katastrof och 30-40 miljoner kineser svalt ihjäl. Idag är bara 20-25 miljoner kineser extremt fattiga. Lite drygt dubbla Sverige, men ändå bara. Av nästa 1,4 miljarder.


I Sverige finns ingen som är fattig. Om man ser till hur fattigdom definieras i ett internationellt perspektiv. Det finns i princip ingen som lever för under USD 8 per dag i Sverige. Därför har vi (liksom EU) andra mått för att definiera fattigdom. Vi har definitioner för existensminimum, låg ekonomisk standard, låg inkomststandard och allvarlig materiell fattigdom. Sistnämnda definierar vi som att man inte har råd med minst fyra av följande nio:

  • betala oförutsedda utgifter
  • tvättmaskin
  • en veckas semester per år
  • färg-TV
  • måltid med kött, kyckling, fisk eller motsvarande varannan dag
  • telefon
  • bil
  • tillräcklig uppvärmning av bostaden
  • amortera på skulder

Det här rör naturligtvis till det för oss när man pratar fattigdom i olika sammanhang. Inte minst ett internationellt perspektiv där de som lever under extrem fattigdom inte har tillgång till rinnande vatten, toalett eller får äta sig mätta. Samtidigt pratar vi färg-TV och bil.


Självklart är det så att det finns de som far illa i alla länder. Av olika anledningar hamnar man utanför samhället och lever i en misär oavsett om vi pratar pga av droger eller annat. Oavsett om vi pratar Sverige eller ett land i en annan del av världen där fattigdom är av karaktären extrem fattigdom Det lär vi nog aldrig komma ifrån hur vi än bär oss åt. Däremot ska vi naturligtvis hjälpas åt och göra allt för att hålla det på så låg nivå som möjligt.

FN har satt upp 17 globala mål. Det första är att utrota fattigdom och senast 2030 skall extrem fattigdom vara utrotad. Kina kommer förmodligen ha klarat av det långt tidigare. De har förmodligen klarat av det senast 2025.

Surfa gärna in på FN’s sida och läs om målen. Jag var i FN-skrapan för ett par månader sedan och fick en intressant genomgång.


När man pratar om att fattigdomen är på väg att utrotas får man ofta invändningen att ”men klyftorna ökar ju mellan rika och fattiga”. Visst gör dom det och det här är klurigt.

Vi som hör till den rikast delen sparar till olika saker. Får vi lite mer så sparar vi lite mer. Vi får också avkastning på vårt sparande, dvs. vi får bara mer och mer. Det gäller även de som ligger mellan USD 8 och 32 om dan. De sparar också en del.

Om de som hör till de fattiga eller extremt fattiga får lite mer, så sparar de inte. De skaffar förmodligen först och främst mer mat, sedan kanske kläder och annat. Men sparar gör de inte. Därför ökar klyftorna med automatik.

Hur man ska komma tillrätta med det här är inte helt enkelt. RobinHood-varianten har ju inte fungerat. Kanske är det bästa att försöka få oss som hör till den privilegierade miljarden att förstå att vi måste hjälpa resten. Dvs. göra det som FN har sagt. Vi måste hjälpas åt att fixa världens fattigdom.

Kanske gör vi det så enkelt för oss att vi skickar en peng varje månad till UNICEF, till UNHCR eller lägger en peng i den hand som sträcks ut. Du vet, till den som ibland kallas för tiggare och som jag kallar för en människa som ber om hjälp.

För en sak är säker, den som lever i fattigdom hittar väldigt lite tröst i att fattigdom förmodligen är utrotad 2030. För den som lever i fattigdom är det här och nu som gäller. Mat för dagen. Överlevnad.


Eller så engagerar man sig på det fantastiska sätt som Hans Rosling gjorde. Idag drivs hans gärning vidare i gapminder.org av hans son Ola Rosling och svärdottern Anna. Det var de två som skapade alla bubbeldiagram som Hans använde sig av. Jag hörde de båda i ett program alldeles nyligen i Kunskapskanalen (en repris från i våras) och de driver det verkligen vidare. Fantastiskt intressant!

Första gången jag hörde Hans Rosling var för ett antal år sedan. Jag var hemma sjuk och låg och bläddrade bland TV-kanalerna. På Kunskapskanalen var ett program med en filur som med en våldsam frenesi pratade till ett antal diagram. Bubblorna rörde sig över skärmen i en vansinnig hastighet och jag blev helt fascinerad. Jag började läsa på och förstod att även min världsbild var helt föråldrad.

Idag är den förändrad. Nu har jag fattat. Har du?


Den faktabaserade världsbilden som Hans Rosling berättade om säger:

  • 60% av alla flickor i låginkomstländer går ut grundskolan
  • Majoriteten av världens befolkning bor i medelinkomstländer
  • De senaste 20 åren har andelen människor som lever i extrem fattigdom halverats
  • Medellivslängden för världens befolkning är 70 år
  • Antal döda i naturkatastrofer har halverats de senaste 100 åren
  • 80% av världens barn har vaccinerats mot någon form av sjukdom
  • 80% av världens befolkning har viss tillgång till el

…och mycket mer.

Jag har fått en helt annan världsbild tack vare Hans Rosling. En faktabaserad världsbild.

Lägg då till det som jag noterade i början som Harari skriver. I hans fall pratar vi dessutom om riktigt långa perspektiv.

Världen mår fantastiskt bra och blir bara bättre och bättre!


En sak till.

Som jag skrev i ett inlägg för ett tag sedan, ”Allt blir inte bra, men det innebär å andra sidan inte att allt blir kass”.

Sverige är ett fantastiskt land att leva i. Ett av världens bästa länder. Sverige är ett demokratiskt land som fungerar väldigt väl i de flesta sammanhang.

Låt inte SD, NMR eller AFS förstöra det för oss.

Fotboll och jag

Ja mycket fotboll har det blivit genom åren. Och är fortfarande. Jag brukar beskriv mig som idrottsintresserad i allmänhet, men fotbollsidiot i synnerhet.

Jag tror att det både här och i andra sammanhang har framgått att fotboll är en hyfsad del av mitt liv. Den här gången tänkte jag beskriva det ur ett lite annat perspektiv.

”Allting har en början och ett slut” är ett perspektiv som man kan fundera en del kring.

Dessutom kan man konstatera att idrott och fotboll engagerar. Många har synpunkter. En del är väldigt högljudda och gillar dessutom inte att bli motsagda. Ofta handlar det om förändringar som man tycker måste göras. Tränaren ska sparkas, spelare skall säljas, spelare ska köpas, klubbchefen ska sparkas, styrelsen ska sparkas, gräset ska vara naturgräs. Åsikterna är många. Tur att klubbarna inte reagerar på allt. Vilket ”härligt” kaos det skulle bli då.


Jag började spela fotboll i organiserad form nånstans i 10-års ålder. Annars spelade vi fotboll jämt. På raster, efter skolan och mer eller mindre överallt. Några år tidigare hade jag fått följa med till Ryavallen och se Elfsborg. Vad jag minns, oftast med farfar som hade någon form av gratisbiljett eftersom han var en av Borås idrottsledare. Som parentes så grundade han Borås Cykelamatörer, BCA, och satt i styrelsen de första 50 åren. Tror t o m att han var ordförande i 50 år. Dessutom var han engagerad på andra sätt för idrotten. Ibland fick jag låna hans biljett och ta med en kompis. Och gå på VIP-läktaren på Ryavallen. Det var grejer det. Jag kan inte påstå att jag minns särskilt mycket av fotbollen men nånstans där föddes förmodligen fascinationen för fotbollen.

VM 1970 är det första stora mästerskapet som jag minns. Då var jag 13 år. VM 1974 har jag väldigt tydligt i minnet. Dessutom ett VM som förstärks med återkommande TV bilder varje gång det är ett nytt VM, med bl a Ralf Edströms klassiska volleymål och Grives lika klassiska kommentar som slutade med ”…vad är klockan?…”.

Ralf Edström spelade i Åtvidaberg som hade en hel drös spelare i landslaget. Åtvidaberg var det stora laget och vann Allsvenskan två ggr i början av sjuttiotalet och spelade fantastiska matcher i Europacuperna. Bl a gjorde man riktigt bra matcher mot Bayern München. Konsekvensen av framgången blev att större delen av laget försvann ut i Europa och storhetstiden tog slut i och med att man åkte ur Allsvenskan. Eftersom Facit dessutom försvann upp i Electrolux så försvann också kassakistan.

Samtidigt hade Malmö FF inlett en fantastisk period med flera Allsvenska vinster under 70-talet och vem minns inte det fantastiska året 1979 med final i Europacupen mot Nottingham Forest. Malmös framgång fortsatte under 1980-talet. Men på-90 talet gick det sämre och sämre och till slut åkte man ur Allsvenskan. En början och ett slut på en era. Sedan har man börjat en ny era.

1977 gjorde IFK Göteborg comeback i Allsvenskan och då inleddes en makalös period. Jag flyttade till Göteborg 1978 (…vilket inte har med Blåvitts framgångar att göra…) och var och tittade på väldigt mycket fotboll under de knappa 6 år som jag bodde där. Jag såg Blåvitt, ÖIS, GAIS, Frölunda, Häcken, Lunden, Överås, Jonsered och säkert några fler. Bl a såg jag Blåvitts alla hemmamatcherna i Europacuperna från matchen mot Arsenal i Cupvinnarcupen 1980 till dess att man vann UEFA Cupen för andra gången 1987. Många fantastiskt roliga matcher. Och Blåvitt sålde spelare i parti och minut till Europa. Samtidigt lyckades man fylla på och eran fortsatte in på 90-talet. Ett tag var det nog inte många i fotbollsvärlden som trodde att någon svensk klubb skulle kunna konkurrera. Det sades att Blåvitt hade 100 mkr på banken vid den här tiden, vilket var ofantligt mycket pengar. Men efter några år med misslyckanden och en kostnadsbild som byggde på att man spelade i Europacuperna varje år så tog pengarna och eran slut mot slutet av 90-talet.

Helsingborg hade en era som startade med Allsvensk comeback 1993 och 1999 vann man Allsvenskt guld. 2000 tog man sig till gruppspel i CL genom att slå ut Inter i sista kvalmatchen. I gruppspelet fick man möta PSG, Bayern München och Rosenborg. 2007 tog man sig till UEFA-cupens gruppspel och lyckades t o m ta sig vidare till 16-dels final. En fantastisk period. Men även den eran fick ett slut och 2016 åkte man ur Allsvenskan. Som bekant försöker man nu ta sig tillbaka.

Jag gör inga som helst anspråk att detta ska vara heltäckande på något sätt. Bara några exempel på att allt har en början och ett slut. Inte minst i idrotten och fotbollens värld.


Oavsett var jag hade bott så hade jag förmodligen haft ett lokalt favoritlag. Nu bor jag i och har levt större delen av mitt liv i Borås. Därför är Elfsborg mitt favoritlag.

Jag ser varje match. Nästan. Men det är i vilket fall som helst väldigt få matcher på ett år som jag missar. Matcherna finns i kalendern för hela året och saker och ting planeras efter det. Nu är hela familjen väldigt intresserad så det har aldrig varit ett bekymmer.


Även i Elfsborgs fall har vi en början och ett slut. Jag tror att de flesta håller med om att eran inleddes 2005 när Borås Arena var klar och man lyckades locka hem både Anders och Mathias Svensson. 2006 vann man Allsvenskan och ett antal makalösa år inleddes med spel i Europacuperna i 10 år och som innehöll två gruppspel i UEFA-cupen. Dessutom ytterligare ett Allsvenskt guld 2012. En fantastisk period och ett makalöst facit.

2015 innehöll Elfsborg spelartrupp bl a Viktor Claesson, Henning Hauger, Simon Hedlund, Sebastian Holmén, Andreas Klarström, Marcus Rohdén, Anders Svensson och Arber Zeneli.

Anders Svensson och Andreas Klarström slutade efter säsongen 2015. Henning Hauger flyttade hem till Norge efter säsongen 2016.

Viktor Claesson, Simon Hedlund, Sebastian Holmén, Marcus Rohdén och Arber Zeneli har försvunnit till klubbar i Europa. Efter guldåret 2012 såldes också Oscar Hiljemark som vi tillsammans med Claesson och Rohdén känner igen från sommarens VM landslag. 2013 sålde man Niclas Hult och Johan Larsson.

Ett hyfsat gäng med spelare som försvann på väldigt kort tid och det är klart att en ikon som Anders Svensson ersätter man inte i brådrasket. I Elfsborgs fall väldigt många tongivande startspelare på väldigt kort tid.
Det ska också ses i perspektivet av att Elfsborg är en liten klubb. Om man jämför med de svenska storstadsklubbarna så är det väldigt stor skillnad.  Omsättningsmässigt så kommer Elfsborg på åttonde plats i Allsvenskan (2017). Malmö och AIK omsätter vardera nästan 3 ggr så mycket som Elfsborg. Att jämföra med klubbarna i de stora ligorna i Europa blir nästa larvigt eftersom man där mäter omsättning i miljarder.

Det innebär att man måste hantera de pengar man drar in på ett försiktigt sätt och det tycker jag man gjort. Man har inte sprungit iväg och köpt dyra färdiga spelare utan istället fortsatt bygga på att försöka hitta yngre spelare som man sedan utvecklar till Allsvenska spelare. Listan ovan sätter ett ganska bra betyg på det arbetet. Dessutom ”fyndar” man då och då längre ner i divisionerna och i övriga nordiska länder. Issam Jebali är det senaste exemplet på det.

Efter att på olika sätt mer eller mindre bytt hela truppen på kort tid så blir konsekvensen att eran för Elfsborgs del tog slut 2016. Sedan dess har man börjat bygga något nytt. Man gör det på ett klokt sätt med en ny ledning för laget och nya spelare som får växa in i laget. Självklart ingen spikrak väg utan det händer saker hela tiden. Spelare kommer och går, spelare blir skadade och resultaten uteblir. Alla värvningar blir inte lyckade. Det är liksom så det fungerar.

När eran tar slut så händer något. I exemplen ovan blev det drastiskt. Åtvidaberg åkte ur Allsvenskan. Malmö åkte ur, liksom Helsingborg. Blåvitt har åkt berg-och-dalbana sedan slutet av 90-talet.

I Elfsborgs fall handlar det om att framgångarna på plan har uteblivit, vilket inte är helt ovanligt när eran tar slut, samtidigt som många kräver något annat. Då vill man ha förändring (igen…) och så ropas det på ny tränare, nya spelare, ny ledning, ny styrelse. Det gamla ska ut och nytt ska in.

Jag tror inte på det. Jag tror på långsiktighet och att hålla fast på den inslagna linjen. Att jobba målmedvetet. Visserligen är Elfsborg en ”medlemsägd” förening och det är viktigt att man lyssnar på medlemmarna, men man kan inte göra det varje gång. Hela tiden. Det är många röster som har åsikter om både det ena och andra och om man skulle lyssna på alla så skapar man kaos. Det man ska göra är att sluta leden, se till att organisationen får lugn och ro. Och jobba tillsammans.

Att inte sparka tränaren är också något som har stöd i forskningen. Både nationellt och internationellt. Det blir inte bättre resultat. Dessutom finns det ett ekonomiskt perspektiv på det också. Att sparka tränaren och kontraktera en ny innebär högre kostnader. Om man är i en utförsbacke så lär fallet bli hårdare och dessutom tar det längre tid att komma tillbaka.


Ett exempel på en tränare som fått vara kvar trots massiv kritik under ganska lång period är Arsene Wenger. Arsenals tränare från 1996 till 2018. I 22 år. Makalöst.
Efter 2005 tog det 9 år innan Arsenal vann en titel igen. Sen blev det 3 titlar på 4 år. Han var starkt kritiserad under åren utan titlar men både han och Arsenal stod emot.

Jag tänker inte ge exempel på tränare som fått sparken. Tyvärr väljer klubbledningar alltför ofta the easy way out och ger efter för de höga rösterna.


Jobba vidare, stå emot kritiken och var långsiktig.

Så tycker jag.

Ibland går det bra. Ibland inte. Ibland vinner laget. Ibland förlorar man.

Oavsett vilket. Oavsett hur det går. Så kommer jag att gå och titta.

Därför att jag gillar fotbollen.