”Vad du håller på…” är något jag får höra då och då. Eller ”Tränar du varje dag…?”.
Riktigt så är det inte, men jag har en ambition sedan många år att röra på mig i någon form varje dag. Eller som jag har sagt ibland, sex träningar i veckan är nog ganska lagom. I realiteten har det väl blivit 3-5 ggr/vecka lite grand beroende på dagsform och allt annat som händer.
De senaste åren har jag tänkt i tid per månad. 15 timmar i månaden vill jag träna. Vad jag gör eller hur långt jag kommer eller på vilken tid spelar ingen roll. Bara det blir 15 timmar i månaden. Jag har testat lite olika appar för att hålla reda på tiden och alltid kommit tillbaka till Runkeeper som förmodligen är den första jag testade.
I juni lyckades jag med 17 timmar 29 minuter och 55 sekunder på 20 aktiviteter. I juli blev det 25 timmar 54 minuter och 50 sekunder på 25 aktiviteter. Tror det är personligt rekord.
Hittills i augusti har jag lyckats med lite drygt 13 timmar på 12 aktiviteter, så det ska nog bli 15 timmar den här månaden också.
Den här sommaren har det ju varit enkelt att träna dessutom. Man har ju inte behövt fundera på om det varit för blött eller kallt precis. Vinden har inte heller varit ett bekymmer.
Som jag har nämnt tidigare så har idrott varit en stor del av mitt liv och f a fotboll. Under tidiga ungdomsår testade jag väldigt många idrotter. Skidåkning, hockey och t o m bandy blev det. Liksom friidrott, basket, handboll och fotboll. Racketsporter som bordtennis, badminton och lite senare i livet också squash och tennis. En väldigt kort karriär som cyklist finns också. Har säkert glömt någon idrott som jag höll på med.
Till slut blev det handboll och fotboll, och till slut bara fotboll.
När fotbollskarriären tog slut (om det nu fanns någon karriär…) så har jag försökt hålla igång med lite av varje. Dessutom gillar jag när det känns ordentligt. När man får ta i så blodsmaken kommer och det känns som lungorna är på väg ut nånstans. Det får gärna vara riktigt jobbigt. Tröjan ska vara dyblöt.
Vi är olika och det här är mitt sätt att träna.
På senare år har det blivit mer att hålla igång kroppen än det som jag kanske tidigare kallade träna. Jag brukar ibland uttrycka det som att rehaba. Och lite så är det nog.
Fotleder, knän och rygg har tagit en del stryk genom åren. Kanske inte så konstigt. När jag började idrotta lite mer på allvar var i början på sjuttiotalet. Då visste inte många vad stretching var. Att förbereda sig för idrotten genom att styrketräna var inte särskilt vanligt. Spelade man fotboll så tränade man fotboll. Så det var kanske inte så konstigt att bl a knän tog stryk.
Just kombinationen av olika skavanker ställer till det.
Eftersom jag har problem med ryggen behöver jag, förutom en del styrkeövningar, gå mycket. Det är förmodligen den bästa läkeprocessen. Men eftersom jag också har problem med mina knän så gäller det att vara försiktig och inte överarbeta.
Samma sak att stå still för länge. Det är nog det sämsta av allt. Jag var på konserten på Stora Torget i Borås i torsdags. Nittio minuter stillastående är en plåga. Knäna stelnar och fotlederna börjar värka. Därför har jag också väldigt svårt att stå och titta på fotboll. Jag behöver sitta helt enkelt.
Allt det här innebär att hela tiden jobba med vad som är möjligt.
Eftersom att springa har blivit mer och mer ”omöjligt” har det istället blivit en hel del spinning för att hålla igång konditionen. Jag har länge funderat på att skaffa en cykel för att komma ut en del också när det är möjligt. Men vad ska man köpa? I maj dök möjligheten upp och det blev en landsvägsracer. Sedan dess har det blivit 13 rundor på vägarna runt Borås.
En ny erfarenhet utan tvekan. Bilden av hur det är att vara cyklist på våra vägar blir lite annorlunda med den egna erfarenheten.
Nu har jag i nästan samtliga fall varit ute på vägarna på helgerna, oftast söndag morgon. Då är det inte särskilt mycket trafik. Dessutom har övriga tillfällen varit i sommar under semestern och med det varma vädret så var trafiken inte särskilt omfattande. De flesta bilister beter sig väldigt bra, men så finns det en och annan som bär sig märkligt åt. Att vara försiktig är en lärdom. Vad man kanske inte alltid tänker på som bilist är att vid väg-/gatukanten finns ofta brunnar och annat som kan vara farligt för en cyklist
En annan iakttagelse är våra cykelvägar. På vissa håll av väldigt dålig kvalitet. Inte sällan med stora håligheter och ojämnt underlag, medan gatan/vägen intill är av helt annan kvalitet.
I samband med byggen intill blir ofta cykelbanan hårt ansatt. Så är det genom Sjömarken nu där cykel- och gångbanan är söndergrävd och sporadiskt lagad, vilket gör den mer eller mindre omöjlig att använda.
Det verkar också som att en del från vägen hamnar på cykelbanan. När jag cyklade på cykelbanan mellan Borås och Fristad låg det en del glas från trasiga billyktor på cykelbanan. Förmodligen har två bilar kört ihop och sedan har man städat undan en del av resterna genom att förpassa dessa till cykelbanan.
Cykelbanan är av naturliga skäl oftast närmast vägrenen. Och i vägrenen behöver gräset klippas och sly tas bort. Resterna får ofta ligga kvar och hamnar efter ett tag till viss del i cykelbanan. Det kan vara väldigt lurigt med torra pinnar och annat när man kommer med cykel.
En upplevelse till är bilister som förmodligen ”bara ska stanna till” och gör det på cykelbanan. Har upplevt det på cykelbanan från Sjömarken upp mot Backabo ett par gånger. Lite lurigt är det med en bil som står mitt på cykelbanan. Lite konstigt också när föraren sitter i och inte verkar veta var hen har stannat.
Att cykla på väg innebär m a o lite andra upplevelser när man tränar. Annars är det ett kul sätt att träna! Med bl a underbara naturupplevelser.
Jag tänker fortsätta att träna eller rehaba i någon form. Jag mår bättre, orkar mer och får massor av energi. Dessutom håller jag säkert bort en del sjukdomar. Det gäller bara att hela tiden anpassa sig till vad som är möjligt.
Läkarens besked på dagens läkarbesök var att 2-3 år till klarar sig nog knäna sedan är det förmodligen dags att byta ut knälederna.
Vi får se. Skam den som ger sig och mitt hopp står till forskningen och att någon hittar sättet att ersätta ledbrosk på ett lätt och smärtfritt sätt. Läkaren idag lovade att slå en signal när han hörde något.
Jag tror på det och så länge kämpar jag på med det jag kan. Vem vet, en dag kanske jag snörar på fotbollsskorna igen.
Thomas Bogsjö 