- Vi har en tendens att acceptera allt som finns när vi föds. Allt som kommer därefter ifrågasätter vi.
- Vi sätter bilder på allt. De bilderna är oerhört svårt att ändra på.
Det här kommer att handla om förändring. En förändring som vi är mitt i, som går rasande fort och där jag upplever att många har svårt att hänga med.
Nu går det fort. Vansinnigt fort. Och vi har så svårt att förstå och att acceptera förändringen. De flesta brukar nog uttrycka att man gärna vill ha förändring, men när det kommer till ”mig själv” är det inte så självklart längre. För några år sedan sprang jag på den här bilden som beskriver just det här.
Förändring är ju också något som sällan kommer i ett slag. Det börjar någonstans och pågår sedan under en längre tid. Och rätt som det är undrar vi vad som hände och DÅ börjar vi agera eller protestera.
Kontanthantering är typiskt en sådan sak. När det finansiella systemet började datoriseras på 60-talet så startade förändringen. Kontantlön blev lön på konto. Kort började användas på 70-talet. Att betala räkningar blev kontantlöst. Det ena avlöste det andra under en väldigt lång tid.
Jag hävdar dessutom bestämt att det här var en process som marknaden skötte, eftersom det finansiella systemet är en spegel av samhället. Vill samhället/marknaden att vi ska betala med kort så tillgodoser det finansiella systemet det. Det är marknaden som driver fram förändringen inte det finansiella systemet.
Enligt min uppfattning kom den stora förändringen våren 2015 (kanske 2014…). Det tog ganska lång tid med andra ord och var när handeln gick från ”vi tar inte betalningar med kort under 100-kronor” till ”vi tar inte kontanter”. Då satte allt fart ordentligt. Jag märkte det väldigt tydligt på mitt kontor där kontanthanteringen redan tidigare var en väldigt ringa del under lång tid, men nu försvann den mer eller mindre helt.
Det tog slut helt enkelt.
Idag blir det vanliga och vanligare med butiker, restauranger, tandläkare m fl som på olika sätt skyltar med ”Vi är kontantlösa”.
Protesterna mot att kontanterna försvinner är många, men alldeles försena.
40-50 år försena.
Jag har stor respekt för att förändring är svårt. Man kan naturligtvis säga att man inte vill ändra sig. Eller att man vill ha kontanterna kvar och inte tänker använda de alternativ som finns och som kommer.
Men den som gör det ska nog ha klart för sig att det blir allt svårare att klara sig i samhället, utan alternativ till kontanter.
Ett exempel på att klara sig är något så simpelt som att betala för parkering när man parkerar bilen. Från början mynt som kompletterades med kortbetalning som kompletterades med digitala betalningar (appar). Nu försvinner myntbetalningar och även kortbetalningar. Kvar blir digitala betalningar. I ett av Borås mest centrala p-hus tog man nyligen bort betalningsmaskinerna. Kvar är enbart en skylt och uppmaning att använda appar eller sms. Man kan naturligtvis protestera och tycka att man vill betala med mynt, men det lär bli svårt att klara sig.
Idag blev detta väldigt konkret. Jag hade parkerat utanför mitt coworking office, Elitkontoret, och betalat min parkering med appen sms-parkering. I snöyran kommer en kvinna (69 år konstaterade jag lite senare…) ropande mot mig och undrade om jag visste hur man betalade parkering. Jag förklarade först att hon kunde ladda ner en app att betala med och pekade på skylten där det stod hur hon skulle göra.
Det gick inte hem.
Då förklarade jag att hon kunde betala med ett sms istället. Det var bara att följa instruktionen på skylten.
Det gick inte hem.
Istället fick jag förklara tangenttryckning för tangenttryckning hur hon skulle skriva ett sms för att betala parkeringen.
Man kan säga att man inte vill eller bara strunta i att lära sig, men man får svårt att klara sig i vardagen.
Jag har mötts och möts ofta av invändningar och protester kring just digitaliseringen och de förändringar som den för med sig. Eller jag kanske ska använda algoritmiseringen i fortsättningen. Det är ju algoritmer som är förändringen just nu. Fast vi kallar det för robotar.
Protesterna kan vara om att kontanterna försvinner eller om självkörande fordon eller att butiker försvinner när e-handeln tar över eller att vi kommer att ha chip i kroppen
bl a för att sjukvården ska kunna bli proaktiv istället för reaktiv.
Helt ok att protestera men jag tror det är så det blir. Det är liksom ingenting som jag hittar på utan världen är på väg dit. I expressfart. Och om man ställer sig utanför lär man få svårt att klara sig i det enklaste vardagliga.
Vi är mitt i en häftig och snabb förändring. Mycket nytt kommer som kanske inte är helt färdigt och inte riktigt synkar med annat. Vi har svårt att ta till oss, att ändra våra bilder, och håller istället upp stopphanden och säger ”jag vill inte”.
Många som protesterar hänvisar ofta till någon annan. Ofta en äldre släktning eller kanske bara äldre i allmänhet. Eller handikappade.
Jag kan förstå att det kan vara besvärligt för en 95-åring som aldrig använt tekniken att helt plötsligt börja göra det. Å andra sidan finns det de som startar ganska sent i livet:
Dessutom pågår det projekt som använder tekniken och hjälper handikappade på olika sätt. Ibland är det handikappade själva som skapar hjälpen, som Saqib Shaikh:
Jag är helt övertygad om att det kommer tekniska lösningar för alla grupper, men allt kommer inte på en gång.
Alla brancher påverkas och förändras. Vissa har kommit en bit på väg, vissa är mitt upp i en förändring och andra kommer efter. Men alla brancher påverkas och förändras. Det innebär också att de som jobbar också måste lära nytt. Förmodligen måste man gå tillbaka till skolbänken och lära om. Det jobb man har förändras eller kanske t o m försvinner.
Och jag tror inte att man kan hänvisa till att arbetsgivaren får ta ansvar för att de anställda utbildas. Det måste vi nog se till att göra själva.
Jag brukar ibland ta exemplet med taxi chaufförer. De måste läras sig databashantering och programering om de ska vara kvar i samma branch. För köra bilar kommer de inte behöva göra när självkörande fordon slår igenom. Eller få göra.
Protesten brukar vara att men det är väl väldigt långt fram i tiden?
Nä, jag tror inte det. Jag lyssnade på en podd häromdagen med två kloka personer. Den ene sa att ”De som föds idag kommer förmodligen inte att ta körkort. Eller rättare sagt de får inte ta körkort”. Då svarade den andre ”Jag tror inte att mina barn kommer att få ta körkort och det är bara 10 år bort”.
Rätt eller fel? Fort går det i varje fall.
Alla brancher och verksamheter har en topplista. Världen bästa hjärnkirurg ner till den som är sist på listan. Så är det i alla brancher.
Det finns bra lärare och de som kommer sist på listan.
Det finns bra snickare och de som kommer längre ner på listan.
Om jag behöver genomgå en svår och känslig operation så vill jag förmodligen ha kirurgen som är högt upp på listan. Inte den som är långt ned på listan. Det kommer tekniken att lösa.
Eller varför ska jag välja en medelmåttig lärare när jag kan få världens bästa med hjälp av tekniken?
Även hantverkaren behöver fundera eftersom en 3D-printer är exakt lika bra hela tiden och blir dessutom bara mer och mer exakt.
Vi behöver nog alla inse att det vi kallar för arbete kommer att förändras. Då behöver vi också förändras.
Och vi behöver förändras nu.
- Who wants change?
- Who wants to change?
- Who wants to lead the change?
Thomas Bogsjö 