Vi behöver prata om pension och ålderdom

”Börja vid 25 – Göra om vid 50 – Jobba till 75 – Leva till 100”


När man pratar medelvärden och statistik ska man vara medveten om att för en del är det bra och för en del är det mindre bra. En del är, så att säga, på fel sida av medelvärdet.

Att ha en hand på en het spisplatta och samtidigt en på en kall spisplatta innebär att snittet blir ljummet. Men det hjälper knappast handen på den heta plattan. Det gör ont.

Kan vara bra att ha med sig inför resten.


För drygt 100 år sedan var medellivslängden i Sverige ca 60 år. Runt 1960 var medellivslängden 70 år. Nu är medellivslängden drygt 80 år.

Det här är fakta och inte så mycket att diskutera. Att medellivslängden fortsätter att öka är vi nog också helt överens om.

Däremot kan man välja på att tro eller inte tro på det som forskarna säger om framtiden. Som det här:

  • Om drygt 10 år är medellivslängden 90 år och vi är snabbt på väg mot 100 år
  • Av dagens barn kommer hälften bli 100 år.
  • Bland dagens barn finns de första 150-åringarna.
  • En del forskare pratar om att leva till 250 år och mer än det.

Oavsett vad man tror på eller inte, oavsett i vilken takt, så blir vi äldre.

Jag tror dessutom att vi väldigt snabbt blir väldigt mycket äldre.


Under mina 60 år på den här jorden har medellivslängden i Sverige ökat med 10 år. Från 72 till 82.

För att vara krass, jag har med hyfsad sannolikhet 20 år kvar att leva. Om inte medellivslängden skulle fortsätta att öka. Det tror jag att den kommer att göra. Dessutom i en väldigt snabb takt. Förmodligen har jag 30-40 år kvar. Dessutom med ett hyfsat liv eftersom vi mår bättre och bättre.

Jag är väl medveten om att det naturligtvis inte gäller alla. En del försvinner alldeles för tidigt. En del får kämpa med sjukdomar och mår inte bra.

Men för det stora flertalet blir livet bara bättre och bättre, och varar längre och längre.


”A falling three makes more noice than a growing forest”

De långsamma förändringarna under en lång följd av år är inte lätta att ta till sig. Vi fortsätter istället att leva som om allt är som för 60 år sedan. Vi har förmodligen bilden av våra föräldrar eller av mor- och farföräldrar, och kanske generationen dessförinnan, hur de var när de började närma sig pensionsåldern. Betydligt tröttare och mer utarbetade.

Om vi går tillbaka drygt 100 år i tiden när det första pensionssystemet föddes i Sverige så sattes pensionsåldern till 67 år. Samtidigt var medellivslängden 60 år. De flesta skulle alltså inte uppnå pensionsåldern. Samtidigt var de flesta jobben fysiskt väldigt krävande antingen från jordbruket eller tunga industrijobb. De flesta tog fysiskt slut innan det var dags att pensioneras. Så är det inte längre. Idag jobbar fler i tjänstesektorn än med kroppsarbete. Man är mycket piggare och mår bättre i allmänhet längre upp i åldrarna. Samtidigt går forskningen och sjukvården framåt. Går vi några hundra år tillbaka så var en sårskada från krig detsamma som en dödsdom eftersom det ofta ledde till infektioner och döden. Idag fixar vi sånt enkelt med antibiotika. För inte så länge sedan var ett cancerbesked en dödsdom. Idag blir 3 av 4 cancerpatienter friska. Jag är dessutom övertygad om att vi inte är långt ifrån att ha löst cancergåtan. Ögonsjukdomar fixar läkarna idag, det som för några år sedan innebar ett suddigt liv eller ett liv i mörker. Vi byter ut knäleder och höftleder. Vi genomför transplantationer som förlänger liv betydligt.

Sjukvården blir bara bättre och bättre på att fixa det mesta som tidigare innebar att livet tog slut. Och då har vi inte berört BCI och mycket annat där algoritmerna kommer att hjälpa oss.

Jag återkommer med ett resonemang om sjukvården och vad jag tror behöver hända med den. Och kommer att hända.


Förändringarna får dock konsekvenser på olika sätt.

En sådan är ekonomiskt. Våra allmänna pensionssystem bågnar och pengarna räcker inte till. Det här har myndigheter och politiker försökt berätta om i många år. Vi som har arbetat med pensionssparande har också försökt, men väldigt få vill lyssna.

Istället har den som vågat ta upp det blivit utskälld. Konsekvensen har blivit att få politiker vågar ta en diskussion eftersom risken är en offentlig avrättning.

Om nu medellivslängden kommer fortsätta att öka i snabb takt så lär utbetalningarna från det allmänna pensionssystemet minska, för var och en. Även de som sparat själva lär få tänja på gränserna och ta ut sitt sparande över en längre tid.

Om vi inte gör något åt det.

Ett sätt är att höja pensionsåldern. Om vi ska leva till 100 så kanske det är rimligt att vi arbetar till 75.

Nånstans här brukar röster höjas. ”Ja men tänk på alla utarbetade undersköterskor som har haft tunga lyft hela livet. Ska de slita i 10 år till???”

Nej det ska de inte göra. Kom ihåg inledningen, som innehåller ”göra om vid 50”. Jag tror dessutom att vi måste göra om flera gånger, vilket ställer krav på bl a skolan som behöver transformeras. ”Det livslånga lärandet” kommer att få en helt ny innebörd. Skolan och vad som händer där tänker jag också återkomma till.


En annan konsekvens är ”Vad ska vi göra?”. För 60 år sedan var kroppen slut för många när det var dags för pension. Eftersom det inte alls är så längre så kan man fundera på vad man ska göra. I 25, 30 eller 40 år till.

Jag kan förstå den härliga känslan i att inte behöva. Inte måste. Att kunna sova längre på morgonen. Att ta det lugnt. Att göra vad jag vill, när jag vill.

Det låter väl ungefär som semester. Det jag funderar på är vad man gör när ”semesterkänslan” lagt sig (brukar ta ca 6 månader). När att göra ingenting blir en vardag. I 30-40 år till…

I ganska många år har man pratat om att när 40-talisterna går i pension då kommer det att hända grejer. De kommer minsann inte nöja sig med att sitta i Stadsparken och mata duvor. De kommer kräva upplevelser. De ska resa, klättra i berg, vandra, åka skidor mm.

Det gör de säkert. Till viss del. Men det förutsätter ju också att det finns ekonomiska förutsättningar att göra det. En inte alltför avancerad gissning är nog att det är trots allt ganska få som är ekonomiskt förberedda för att uppleva.


Jag är övertygad om att vi måste jobba längre. Kanske till 75. Men vi måste också gör om. Förmodligen flera gånger. Se det som en helhet. Det hänger ihop.

Men det finns en paradox i att jobba längre. Återkommer om det också.

Om vi ska fixa det här så behöver vi ta en diskussion som inte blir politisk eller med särintressen. För att det ska fungera så måste vi också sudda bort våra bilder över hur allt har varit.

Det är nämligen inte så längre.

The forest is still growing.

2 reaktioner till “Vi behöver prata om pension och ålderdom”

  1. Ja, du. Så mycket sanning!
    Jag tror det måste till en politisk överenskommelse där alla riksdagspartier, (kanske t.o.m. nödvändigt att ha med SD), står bakom ett nytt pensionssystem som är hållbart och kanske är så flexibelt att det Justeras automatiskt även in i framtiden .

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s