Fotboll och jag

Ja mycket fotboll har det blivit genom åren. Och är fortfarande. Jag brukar beskriv mig som idrottsintresserad i allmänhet, men fotbollsidiot i synnerhet.

Jag tror att det både här och i andra sammanhang har framgått att fotboll är en hyfsad del av mitt liv. Den här gången tänkte jag beskriva det ur ett lite annat perspektiv.

”Allting har en början och ett slut” är ett perspektiv som man kan fundera en del kring.

Dessutom kan man konstatera att idrott och fotboll engagerar. Många har synpunkter. En del är väldigt högljudda och gillar dessutom inte att bli motsagda. Ofta handlar det om förändringar som man tycker måste göras. Tränaren ska sparkas, spelare skall säljas, spelare ska köpas, klubbchefen ska sparkas, styrelsen ska sparkas, gräset ska vara naturgräs. Åsikterna är många. Tur att klubbarna inte reagerar på allt. Vilket ”härligt” kaos det skulle bli då.


Jag började spela fotboll i organiserad form nånstans i 10-års ålder. Annars spelade vi fotboll jämt. På raster, efter skolan och mer eller mindre överallt. Några år tidigare hade jag fått följa med till Ryavallen och se Elfsborg. Vad jag minns, oftast med farfar som hade någon form av gratisbiljett eftersom han var en av Borås idrottsledare. Som parentes så grundade han Borås Cykelamatörer, BCA, och satt i styrelsen de första 50 åren. Tror t o m att han var ordförande i 50 år. Dessutom var han engagerad på andra sätt för idrotten. Ibland fick jag låna hans biljett och ta med en kompis. Och gå på VIP-läktaren på Ryavallen. Det var grejer det. Jag kan inte påstå att jag minns särskilt mycket av fotbollen men nånstans där föddes förmodligen fascinationen för fotbollen.

VM 1970 är det första stora mästerskapet som jag minns. Då var jag 13 år. VM 1974 har jag väldigt tydligt i minnet. Dessutom ett VM som förstärks med återkommande TV bilder varje gång det är ett nytt VM, med bl a Ralf Edströms klassiska volleymål och Grives lika klassiska kommentar som slutade med ”…vad är klockan?…”.

Ralf Edström spelade i Åtvidaberg som hade en hel drös spelare i landslaget. Åtvidaberg var det stora laget och vann Allsvenskan två ggr i början av sjuttiotalet och spelade fantastiska matcher i Europacuperna. Bl a gjorde man riktigt bra matcher mot Bayern München. Konsekvensen av framgången blev att större delen av laget försvann ut i Europa och storhetstiden tog slut i och med att man åkte ur Allsvenskan. Eftersom Facit dessutom försvann upp i Electrolux så försvann också kassakistan.

Samtidigt hade Malmö FF inlett en fantastisk period med flera Allsvenska vinster under 70-talet och vem minns inte det fantastiska året 1979 med final i Europacupen mot Nottingham Forest. Malmös framgång fortsatte under 1980-talet. Men på-90 talet gick det sämre och sämre och till slut åkte man ur Allsvenskan. En början och ett slut på en era. Sedan har man börjat en ny era.

1977 gjorde IFK Göteborg comeback i Allsvenskan och då inleddes en makalös period. Jag flyttade till Göteborg 1978 (…vilket inte har med Blåvitts framgångar att göra…) och var och tittade på väldigt mycket fotboll under de knappa 6 år som jag bodde där. Jag såg Blåvitt, ÖIS, GAIS, Frölunda, Häcken, Lunden, Överås, Jonsered och säkert några fler. Bl a såg jag Blåvitts alla hemmamatcherna i Europacuperna från matchen mot Arsenal i Cupvinnarcupen 1980 till dess att man vann UEFA Cupen för andra gången 1987. Många fantastiskt roliga matcher. Och Blåvitt sålde spelare i parti och minut till Europa. Samtidigt lyckades man fylla på och eran fortsatte in på 90-talet. Ett tag var det nog inte många i fotbollsvärlden som trodde att någon svensk klubb skulle kunna konkurrera. Det sades att Blåvitt hade 100 mkr på banken vid den här tiden, vilket var ofantligt mycket pengar. Men efter några år med misslyckanden och en kostnadsbild som byggde på att man spelade i Europacuperna varje år så tog pengarna och eran slut mot slutet av 90-talet.

Helsingborg hade en era som startade med Allsvensk comeback 1993 och 1999 vann man Allsvenskt guld. 2000 tog man sig till gruppspel i CL genom att slå ut Inter i sista kvalmatchen. I gruppspelet fick man möta PSG, Bayern München och Rosenborg. 2007 tog man sig till UEFA-cupens gruppspel och lyckades t o m ta sig vidare till 16-dels final. En fantastisk period. Men även den eran fick ett slut och 2016 åkte man ur Allsvenskan. Som bekant försöker man nu ta sig tillbaka.

Jag gör inga som helst anspråk att detta ska vara heltäckande på något sätt. Bara några exempel på att allt har en början och ett slut. Inte minst i idrotten och fotbollens värld.


Oavsett var jag hade bott så hade jag förmodligen haft ett lokalt favoritlag. Nu bor jag i och har levt större delen av mitt liv i Borås. Därför är Elfsborg mitt favoritlag.

Jag ser varje match. Nästan. Men det är i vilket fall som helst väldigt få matcher på ett år som jag missar. Matcherna finns i kalendern för hela året och saker och ting planeras efter det. Nu är hela familjen väldigt intresserad så det har aldrig varit ett bekymmer.


Även i Elfsborgs fall har vi en början och ett slut. Jag tror att de flesta håller med om att eran inleddes 2005 när Borås Arena var klar och man lyckades locka hem både Anders och Mathias Svensson. 2006 vann man Allsvenskan och ett antal makalösa år inleddes med spel i Europacuperna i 10 år och som innehöll två gruppspel i UEFA-cupen. Dessutom ytterligare ett Allsvenskt guld 2012. En fantastisk period och ett makalöst facit.

2015 innehöll Elfsborg spelartrupp bl a Viktor Claesson, Henning Hauger, Simon Hedlund, Sebastian Holmén, Andreas Klarström, Marcus Rohdén, Anders Svensson och Arber Zeneli.

Anders Svensson och Andreas Klarström slutade efter säsongen 2015. Henning Hauger flyttade hem till Norge efter säsongen 2016.

Viktor Claesson, Simon Hedlund, Sebastian Holmén, Marcus Rohdén och Arber Zeneli har försvunnit till klubbar i Europa. Efter guldåret 2012 såldes också Oscar Hiljemark som vi tillsammans med Claesson och Rohdén känner igen från sommarens VM landslag. 2013 sålde man Niclas Hult och Johan Larsson.

Ett hyfsat gäng med spelare som försvann på väldigt kort tid och det är klart att en ikon som Anders Svensson ersätter man inte i brådrasket. I Elfsborgs fall väldigt många tongivande startspelare på väldigt kort tid.
Det ska också ses i perspektivet av att Elfsborg är en liten klubb. Om man jämför med de svenska storstadsklubbarna så är det väldigt stor skillnad.  Omsättningsmässigt så kommer Elfsborg på åttonde plats i Allsvenskan (2017). Malmö och AIK omsätter vardera nästan 3 ggr så mycket som Elfsborg. Att jämföra med klubbarna i de stora ligorna i Europa blir nästa larvigt eftersom man där mäter omsättning i miljarder.

Det innebär att man måste hantera de pengar man drar in på ett försiktigt sätt och det tycker jag man gjort. Man har inte sprungit iväg och köpt dyra färdiga spelare utan istället fortsatt bygga på att försöka hitta yngre spelare som man sedan utvecklar till Allsvenska spelare. Listan ovan sätter ett ganska bra betyg på det arbetet. Dessutom ”fyndar” man då och då längre ner i divisionerna och i övriga nordiska länder. Issam Jebali är det senaste exemplet på det.

Efter att på olika sätt mer eller mindre bytt hela truppen på kort tid så blir konsekvensen att eran för Elfsborgs del tog slut 2016. Sedan dess har man börjat bygga något nytt. Man gör det på ett klokt sätt med en ny ledning för laget och nya spelare som får växa in i laget. Självklart ingen spikrak väg utan det händer saker hela tiden. Spelare kommer och går, spelare blir skadade och resultaten uteblir. Alla värvningar blir inte lyckade. Det är liksom så det fungerar.

När eran tar slut så händer något. I exemplen ovan blev det drastiskt. Åtvidaberg åkte ur Allsvenskan. Malmö åkte ur, liksom Helsingborg. Blåvitt har åkt berg-och-dalbana sedan slutet av 90-talet.

I Elfsborgs fall handlar det om att framgångarna på plan har uteblivit, vilket inte är helt ovanligt när eran tar slut, samtidigt som många kräver något annat. Då vill man ha förändring (igen…) och så ropas det på ny tränare, nya spelare, ny ledning, ny styrelse. Det gamla ska ut och nytt ska in.

Jag tror inte på det. Jag tror på långsiktighet och att hålla fast på den inslagna linjen. Att jobba målmedvetet. Visserligen är Elfsborg en ”medlemsägd” förening och det är viktigt att man lyssnar på medlemmarna, men man kan inte göra det varje gång. Hela tiden. Det är många röster som har åsikter om både det ena och andra och om man skulle lyssna på alla så skapar man kaos. Det man ska göra är att sluta leden, se till att organisationen får lugn och ro. Och jobba tillsammans.

Att inte sparka tränaren är också något som har stöd i forskningen. Både nationellt och internationellt. Det blir inte bättre resultat. Dessutom finns det ett ekonomiskt perspektiv på det också. Att sparka tränaren och kontraktera en ny innebär högre kostnader. Om man är i en utförsbacke så lär fallet bli hårdare och dessutom tar det längre tid att komma tillbaka.


Ett exempel på en tränare som fått vara kvar trots massiv kritik under ganska lång period är Arsene Wenger. Arsenals tränare från 1996 till 2018. I 22 år. Makalöst.
Efter 2005 tog det 9 år innan Arsenal vann en titel igen. Sen blev det 3 titlar på 4 år. Han var starkt kritiserad under åren utan titlar men både han och Arsenal stod emot.

Jag tänker inte ge exempel på tränare som fått sparken. Tyvärr väljer klubbledningar alltför ofta the easy way out och ger efter för de höga rösterna.


Jobba vidare, stå emot kritiken och var långsiktig.

Så tycker jag.

Ibland går det bra. Ibland inte. Ibland vinner laget. Ibland förlorar man.

Oavsett vilket. Oavsett hur det går. Så kommer jag att gå och titta.

Därför att jag gillar fotbollen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s