Får jag presentera Atlas. Han väger ungefär 200 kilo och är väl fortfarande lite kantig, men börjar bli riktigt smidig:
Atlas representerar förmodligen den bild vi har av robotar ganska väl. En plåtniklas som ser ut som vi. Med armar, ben och huvud.
Det var väl ungefär så vi tänkte oss en gång att det skulle bli. En robot som liknar oss skulle hämta dammsugaren och sedan dammsuga åt oss.
Istället blev det en liten ”puck” som åker omkring och dammsuger.
Roboten skulle också gå ut i förrådet och hämta gräsklipparen och sedan knuffa den framför sig på gräsmattan. Precis som vi hade gjort.
Istället blev det en ”puck” som åker omkring på gräsmattan.
Den bild vi har över saker och ting är svår att ändra på.
När man pratar om robotar är det en del som protesterar. Ibland väldigt högljutt och tycker det är helt fel.
För ett tag sedan delade jag en film om en robot som lagade mat. Det kom ganska snart synpunkter om att en sådan ville man inte släppa in hemma. Men tänk den som av någon anledning inte kan laga mat själv pga handikapp eller ålder eller av annan anledning. Undrar hur den tänker?
En robotdammsugare och en robotgräsklippare kan tyckas onödig. Men för den som är äldre och som vill bo kvar i sitt hus med trädgård. Undrar hur den tänker?
Dessutom tänker vi förmodligen också robotar som just plåtniklas. Men robotar är så mycket mer. En del är små. Väldigt små. S k nanorobotar. De används, eller kan användas, inom sjukvården. De förs in i kroppen och har ett särskilt syfte. Ibland dricker man och sväljer. Ibland skjuts de in med hjälp av en spruta.
Ibland pratar man också om ett chip som man skjuter in under huden.
Huva, nu börjar det bli otäckt, tycker en del. Ingen robot eller chip i min kropp inte. Det vill man absolut inte vara med om.
Men…
Det finns nanorobotar som skickas in i kroppen och som ger sig på cancerceller. Man slipper strålning och cellgifter. Undrar hur en cancerpatient tänker om det?
Det finns nanorobotar som kan cirkulera i blodomloppet, upptäcka och bekämpa blodproppar. Undrar hur den som har drabbats av en blodpropp tänker?
Det finns AI-robotar som läser av näthinnan och förutser hjärtinfarkt upp till 5 år före de inträffar med nånstans upp mot 70% säkerhet. Undrar hur den som fått en hjärtinfarkt tänker?
Allt det här fungerar naturligtvis inte perfekt idag. Men blir bara bättre och bättre. Med en rasande hastighet. Dessutom med fler och fler användningsområden.
Om vi öppnar våra sinnen och försöker tänka bort de gamla bilderna och fördomarna, så kanske robotar kan vara ganska användbara.
Det finns många områden där robotar kan göra stor nytta och hjälpa oss stackars sårbara människor.
Brandbekämpning är ett sådant område. Tänk om vi kan skicka in robotar istället för brandmän i farliga brandhärdar. Undrar hur en brandman tänker om det?
Ibland funderar vi nog kring vilken nytta. Uppkopplade skosulor. Vad är det för nytta med det?
Men tänk om du med hjälp av uppkopplade skosulor kan få hjälp att korrigera fotisättning så du undviker belastningsskador. Eller tänk om skosulorna talar om för dig hur du står på jobbet och talar om att det är dags att ändra tyngdpunkten för att inte belasta rygg, knän eller fötter felaktigt. Inte så dumt.
Robotar kommer väldigt snart att bli en väldigt stor del av vårt liv. Inte minst sjukvården kommer att få stor nytta av robotar.
Robotar som hjälper oss att förebygga sjukdomar och förhindra svåra skador.
Om vi vill, om vi vågar.
Jag skrev nyligen ett inlägg om Harari och hans bok Sapiens. I den skriver han om att det finns forskare som tror att det redan 2050 kommer finnas människor som är ickedödliga. Inte odödliga, men ickedödliga.
Tack vare teknik. Tack vare robotar så kommer det vara möjligt.
Kanske.
Thomas Bogsjö 