…är fantastiskt roligt! Man får träffa väldigt många trevliga människor och kan få insyn i en stor mängd olika verksamheter. Om man verkar länge på en ort så blir man också en del av staden i ett större perspektiv. Eller kan bli i varje fall. Genom engagemang inom näringslivet, med stadens politiker och tjänstemän, genom idrotten mm.
Jag är väl lite färgad, men har väldigt svårt att tänka mig något bättre än att jobba i bank.
Samtidigt är nog bankyrket ett av de mest bespottade. Det var som en av våra regionchefer sa till mig för många år sedan: ” En sak ska du veta, du blir aldrig älskad för att du är bankman…”.
Det ligger en hel del i det. Dels för man blir en del av något som ofta får kritik, dels för att man förr eller senare i många fall måste fatta beslut som kan vara tuffa. Om man verkar på samma ort över en konjunkturcykel är det nästan omöjligt att inte hamna i situationer som gör att man blir impopulär.
I det större perspektivet handlar kritiken inte sällan om att bankerna tjänar för mycket. Jag har många gånger funderat över vad det betyder. Vad är för mycket? Finns det för lite också? Det får nog bli ett separat inlägg om det. Vad vill man ha istället?
En del i kritiken är ofta vad bankerna tjänar på bolån. En väldigt konstig diskussion oavsett om man pratar kronor eller marginal. Anledningen till att man tjänar mer i kronor är att volymerna växer. Det är ganska enkelt att förstå och att kontrollera.
Att marginalerna har ökat är inte heller konstigt, men jag tänkte ta ett separat inlägg om just prissättningen. Frågan är nämligen om marginalerna har ökat? Eller kanske bättre uttryckt, tjänar bankerna mer idag på bolån/utlåning än för några år sedan?
På det lite större planet handlar det inte sällan heller om att bankerna lånar ut för mycket pengar och därmed hamnar i kriser. Eller så lånar man ut för lite och stöttar därmed inte näringslivet tillräckligt. Hur man än vänder sig…
Dessutom är yrket och branschen något som har genomgått stora förändringar. Något som jag har beskrivit i tidigare inlägg. Dessutom något som verkar irritera en del som undrar varför det inte fortfarande är som på 60- och 70-talet. Varför kan man inte fortfarande gå till banken med bankboken och hämta sina pengar?
På det lokala planet är det lite annorlunda. Att jobba i bank och bli populär är inte svårt. I goda tider. Då är det bara att ösa på och vara frikostig med kreditgivningen. Dessutom kan man alltid luta sig mot nån kreditkommitté som fattat fel beslut, om det skulle vara så att det blev ett nej.
Jag har jobbat i en bank som är väldigt tydlig med vad man står för. Den kreditpolicy som Handelsbanken har är central och väldigt stark. Man är också väldigt noga med att följa uppsatta belåningsgränser och t o m skruva åt i goda tider för att inte hamna i trubbel när det blir kärvare. Det är en oerhörd styrka.
Men det får också konsekvenser lokalt. Otaliga är de gånger när jag har fått förklara varför just vi inte kan låna ut mer än 60% av en fastighets värde när konkurrenterna lånar ut 85% (ta inte procentsatserna för något annat än siffror). Dessutom baserat på ett kanske försiktigare värde.
Inte sällan har det lett till kommentarer som: ”Varför kan inte ni låna ut så mycket när de andra bankerna kan det”.
Jag har alltid varit noga med att stå för det banken står för och försöka förklara. Inte skylla beslutet på någon annan eller banken eller någon kommitté.
Det är inte alltid som det går hem.
Ibland måste man också fatta beslut och meddela ett nej tack. Eller föreslå ett annat upplägg som innebär större krav på företaget/ägaren.
Det går inte heller alltid hem.
Någon gång handlar besluten också om att man som kreditgivare börjar bli osäker på om företaget klarar sig.
Att säga nej då går sällan hem.
Jag träffar idag då och då företagare som väldigt tydligt visar att det beslut som fattades en gång inte gick hem. Och att beslutet dessutom fortfarande ”lever” kvar. Ibland kan jag höra ”snacket på stan” eller någon som berättar för mig att nu har man minsann lämnat banken. Inte sällan så berättar man gärna högt och brett om att så har man minsann gjort.
Då kan jag önska att tystnadsplikten inte fanns. Ibland skulle jag vilja berätta det jag vet. Men det kan jag inte och får jag inte. Är det sekretess så är det. Det släpper jag aldrig på.
Fast ibland skulle jag önska att jag kunde göra som bankens VD på 90-talet Arne Mårtensson gjorde en gång. Han var ”inbjuden” till ett debattprogram i TV. Han skulle försvara varför banken agerat mot en stackars företagare och sagt upp krediterna.
Nu skulle bankdirektören minsann få smisk ordentligt. Arne, som hade med sig bankens chefsjurist, vände sig mot företagaren i direktsändning och sa: ”Om du här och nu undantar mig från all tystnadsplikt så skall jag svara på alla frågor. Men bara om du gör det här och nu.” Företagaren kunde ju inte göra annat än att säga ja.
Han ångrade nog den kvällen i TV.
Jag skrev att det är enkelt att vara bankman. I goda tider.
Det här något som bekymrar mig. Det har varit goda tider väldigt länge nu. Vi fick en liten sväng 2008 i och med ”Lehman & Brothers – krisen”, men i Borås blev det inte så mycket med det. Det är nog väldigt få som jobbar i bankerna i Borås idag som vet hur det är när ”det skiter sig ordentligt”. Jag funderar på vad som händer när det smäller och erfarenheten saknas. En och annan bank har säkert sprungit på lite för mycket. Jag har ju sett det ibland när vi mötts i affärer.
Tror detta är något vi ska fundera på.
När jag läser igenom vad jag skrivit låter det som om jag gnäller. Absolut inte!
Jag tycker att det har varit fantastiskt roligt att jobba i bank. Inget gnäll här inte!
Thomas Bogsjö 