Monster

Har nästan skrivit klart ett annat inlägg, men måste bara ta detta först.


Vi är ett märkligt fenomen vi människor.

Jag har precis läst färdigt en bok. Eller lyssnat som jag numera nästan alltid gör. Det är förmodligen den konstigaste, mest makabra och märkligast bok jag någonsin läst. Samtidigt oerhört fascinerande.

Boken heter ”Monster”. Författare är Micael Dahlén. Om du av en händelse inte skulle känna till honom så är det ekonomiprofessorn från Handelshögskolan i Stockholm med det långa håret och målade naglar som du ganska ofta ser i TV.

Jag har bl a läst en av hans tidigare böcker med titeln Nextopia som är väldigt intressant och som handlar om det förväntanssamhälle som vi lever i.

Men ”Monster” är något helt annat. Det är en bok som handlar om de mest avskyvärda handlingar man kan tänka sig och konsekvenserna av dessa. Boken handlar om mord. Bestialiska mord. Mord där förövaren har blivit berömd. I boken träffar och intervjuar Dahlén fem av dessa monster där den mest berömde förmodligen är Charles Manson. Han ledde en sekt som i slutet av 60-talet på ett brutalt sätt mördade ett stort antal människor.

Ett annat exempel är, bara för att beskriva det bestialiska, en japan som skjuter en holländsk kvinna med gevär i huvudet och sedan äter upp henne. Jo, just det, äter upp henne. Nu börjar det röra sig i magen…

Men det är inte morden i sig eller att gotta sig i det som är fascinerande. Inte heller den enorma nöjesindustri som lever på mord. Och som dessutom inte skulle klara sig utan mord.


 

Ibland kan jag uttrycka att det finns många konstiga människor i den här världen. I det här fallet känns det väldigt motiverat. Då menar jag egentligen inte de som utfört dåden.

Nej, det märkligaste är nog alla de fans som de får. De är dessutom många, väldigt många. De flesta av morden som beskrivs har begåtts av män. Inte alla men de flesta. Dessa män får säckvis med brev ifrån kvinnor som inte vill något hellre än att ha sex med idolen och dessutom gifta sig med honom. De får någon form av rockstjärnestatus som många ser upp till. Eller kanske t o m vi alla ser upp till.

Dahlén gjorde under arbetet med boken en vetenskaplig undersökning där han konstaterade att vi tycker bättre om en person efter det att vederbörande begått ett mord än innan. Jo, just det, bättre.

Han gjorde också ett experiment på några datingsidor där han konstaterade att intresset för en person ökade kraftigt om man la till egenskapen ”har mördat”.

I USA finns tydligen en lag som förbjuder den som begått mord att ge ut en bok som handlar om det. Den kom till efter det att mördarna gjort grova pengar på sina hemskheter. Den lagen har lett till att böckerna skrivs istället av åklagare och advokater som har varit med under processerna och som får inkomsterna. Nån ska ju tjäna på hemskheterna.

 

Vi människor är bra konstiga.

Algoritmerna tar över – del 2

  • Vi har en tendens att acceptera allt som finns när vi föds. Allt som kommer därefter ifrågasätter vi.
  • Vi sätter bilder på allt. De bilderna är oerhört svårt att ändra på.

Porträtt Thomas Bogsjö


Det här kommer att handla om förändring. En förändring som vi är mitt i, som går rasande fort och där jag upplever att många har svårt att hänga med.


 

Nu går det fort. Vansinnigt fort. Och vi har så svårt att förstå och att acceptera förändringen. De flesta brukar nog uttrycka att man gärna vill ha förändring, men när det kommer till ”mig själv” är det inte så självklart längre. För några år sedan sprang jag på den här bilden som beskriver just det här.

Who-wants-change-Who-wants-to-change

Förändring är ju också något som sällan kommer i ett slag. Det börjar någonstans och pågår sedan under en längre tid. Och rätt som det är undrar vi vad som hände och DÅ börjar vi agera eller protestera.

Kontanthantering är typiskt en sådan sak. När det finansiella systemet började datoriseras på 60-talet så startade förändringen. Kontantlön blev lön på konto. Kort började användas på 70-talet. Att betala räkningar blev kontantlöst. Det ena avlöste det andra under en väldigt lång tid.

Jag hävdar dessutom bestämt att det här var en process som marknaden skötte, eftersom det finansiella systemet är en spegel av samhället. Vill samhället/marknaden att vi ska betala med kort så tillgodoser det finansiella systemet det. Det är marknaden som driver fram förändringen inte det finansiella systemet.

Enligt min uppfattning kom den stora förändringen våren 2015 (kanske 2014…). Det tog ganska lång tid med andra ord och var när handeln gick från ”vi tar inte betalningar med kort under 100-kronor” till ”vi tar inte kontanter”. Då satte allt fart ordentligt. Jag märkte det väldigt tydligt på mitt kontor där kontanthanteringen redan tidigare var en väldigt ringa del under lång tid, men nu försvann den mer eller mindre helt.
Det tog slut helt enkelt.

Idag blir det vanliga och vanligare med butiker, restauranger, tandläkare m fl som på olika sätt skyltar med ”Vi är kontantlösa”.

Protesterna mot att kontanterna försvinner är många, men alldeles försena.

40-50 år försena.


 

Jag har stor respekt för att förändring är svårt. Man kan naturligtvis säga att man inte vill ändra sig. Eller att man vill ha kontanterna kvar och inte tänker använda de alternativ som finns och som kommer.

Men den som gör det ska nog ha klart för sig att det blir allt svårare att klara sig i samhället, utan alternativ till kontanter.

Ett exempel på att klara sig är något så simpelt som att betala för parkering när man parkerar bilen. Från början mynt som kompletterades med kortbetalning som kompletterades med digitala betalningar (appar). Nu försvinner myntbetalningar och även kortbetalningar. Kvar blir digitala betalningar. I ett av Borås mest centrala p-hus tog man nyligen bort betalningsmaskinerna. Kvar är enbart en skylt och uppmaning att använda appar eller sms. Man kan naturligtvis protestera och tycka att man vill betala med mynt, men det lär bli svårt att klara sig.

Idag blev detta väldigt konkret. Jag hade parkerat utanför mitt coworking office, Elitkontoret, och betalat min parkering med appen sms-parkering. I snöyran kommer en kvinna (69 år konstaterade jag lite senare…) ropande mot mig och undrade om jag visste hur man betalade parkering. Jag förklarade först att hon kunde ladda ner en app att betala med och pekade på skylten där det stod hur hon skulle göra.
Det gick inte hem.
Då förklarade jag att hon kunde betala med ett sms istället. Det var bara att följa instruktionen på skylten.
Det gick inte hem.
Istället fick jag förklara tangenttryckning för tangenttryckning hur hon skulle skriva ett sms för att betala parkeringen.

Man kan säga att man inte vill eller bara strunta i att lära sig, men man får svårt att klara sig i vardagen.


Jag har mötts och möts ofta av invändningar och protester kring just digitaliseringen och de förändringar som den för med sig. Eller jag kanske ska använda algoritmiseringen i fortsättningen. Det är ju algoritmer som är förändringen just nu. Fast vi kallar det för robotar.

Protesterna kan vara om att kontanterna försvinner eller om självkörande fordon eller att butiker försvinner när e-handeln tar över eller att vi kommer att ha chip i kroppen
bl a för att sjukvården ska kunna bli proaktiv istället för reaktiv.

Helt ok att protestera men jag tror det är så det blir. Det är liksom ingenting som jag hittar på utan världen är på väg dit. I expressfart. Och om man ställer sig utanför lär man få svårt att klara sig i det enklaste vardagliga.


 

Vi är mitt i en häftig och snabb förändring. Mycket nytt kommer som kanske inte är helt färdigt och inte riktigt synkar med annat. Vi har svårt att ta till oss, att ändra våra bilder, och håller istället upp stopphanden och säger ”jag vill inte”.

Många som protesterar hänvisar ofta till någon annan. Ofta en äldre släktning eller kanske bara äldre i allmänhet. Eller handikappade.

Jag kan förstå att det kan vara besvärligt för en 95-åring som aldrig använt tekniken att helt plötsligt börja göra det. Å andra sidan finns det de som startar ganska sent i livet:

 

Dessutom pågår det projekt som använder tekniken och hjälper handikappade på olika sätt. Ibland är det handikappade själva som skapar hjälpen, som Saqib Shaikh:

 

Jag är helt övertygad om att det kommer tekniska lösningar för alla grupper, men allt kommer inte på en gång.


 

Alla brancher påverkas och förändras. Vissa har kommit en bit på väg, vissa är mitt upp i en förändring och andra kommer efter. Men alla brancher påverkas och förändras. Det innebär också att de som jobbar också måste lära nytt. Förmodligen måste man gå tillbaka till skolbänken och lära om. Det jobb man har förändras eller kanske t o m försvinner.

Och jag tror inte att man kan hänvisa till att arbetsgivaren får ta ansvar för att de anställda utbildas. Det måste vi nog se till att göra själva.

Jag brukar ibland ta exemplet med taxi chaufförer. De måste läras sig databashantering och programering om de ska vara kvar i samma branch. För köra bilar kommer de inte behöva göra när självkörande fordon slår igenom. Eller få göra.
Protesten brukar vara att men det är väl väldigt långt fram i tiden?
Nä, jag tror inte det. Jag lyssnade på en podd häromdagen med två kloka personer. Den ene sa att ”De som föds idag kommer förmodligen inte att ta körkort. Eller rättare sagt de får inte ta körkort”. Då svarade den andre ”Jag tror inte att mina barn kommer att få ta körkort och det är bara 10 år bort”.

Rätt eller fel? Fort går det i varje fall.


Alla brancher och verksamheter har en topplista. Världen bästa hjärnkirurg ner till den som är sist på listan. Så är det i alla brancher.
Det finns bra lärare och de som kommer sist på listan.
Det finns bra snickare och de som kommer längre ner på listan.

Om jag behöver genomgå en svår och känslig operation så vill jag förmodligen ha kirurgen som är högt upp på listan. Inte den som är långt ned på listan. Det kommer tekniken att lösa.
Eller varför ska jag välja en medelmåttig lärare när jag kan få världens bästa med hjälp av tekniken?
Även hantverkaren behöver fundera eftersom en 3D-printer är exakt lika bra hela tiden och blir dessutom bara mer och mer exakt.

Vi behöver nog alla inse att det vi kallar för arbete kommer att förändras. Då behöver vi också förändras.

Och vi behöver förändras nu.


 

  • Who wants change?
  • Who wants to change?
  • Who wants to lead the change?

 

Reseskildring – del 2

Jag missade visst att klippa in ett par saker, så det fick bli en del 2.

Porträtt Thomas Bogsjö
170830 Porträtt fotografering Thomas Bogsjö den 30 augusti 2017 i Borås. Foto: JÖRGEN JARNBERGER / JPIXFOTO

 

Något som blir väldigt tydligt i stora städer är den pågående förändringen i handeln. Click & Collect är ett begrepp som man hittar överallt i centrala London, dvs. att e-handla men att välja att hämta i butik. Ofta på väg hem från jobbet.
Dessutom är det många butiker som har ändrat sitt koncept. Man har gått från traditionell butik till en blandning av café och butik.
I Barcelona för ett år sedan åt jag en lunch i en livsmedelsbutik. Vi satt vid ett bord intil potatis och andra rotfrukter, där andra gick och handlade. Riktigt häftigt koncept och kul.


 

Att världen blir mindre konstaterar vi alltsom ofast. Ändå blir det också ofta en överraskning. Att följa någon på Instagram och sedan leta upp stället i Hongkong kan bli både kul och överraskande.
Vi tog en taxi och bad chauffören köra oss till en adress på Hongkongön. Efter visst ”dividerande” och kontakt med någon form av taxicentral där jag fick försöka förklara i telefon för hon i centralen vart vi skulle så löste chauffören det. Vi åkte smågator fram och tillbaka i lite enklare kvarter. Turen slutade en bit upp på branten på en gata som stängdes av ett vägarbete. En återvändsgränd. Efter lite letande hittade vi dock butiken.
När vi sedan förklarade att vi kom från Sverige, följde butiken på Instagram och bestämt oss för att leta upp butiken så blev hon alldeles överväldigad.
En väldigt fin liten butik i ett lite sjabbigare kvarter. Kul upplevelse.


 

Världens utveckling styrs idag till väldigt stor del av megastäder, dvs. städer med fler än 10 miljoner invånare. Den puls som finns i stora städer är mäktig. Det går nästan att ta på utvecklingen. Stora städer skapar också bekymmer. Bekymmer som ska lösas, bl a avseende miljön. Allt det här ser man och märker väldigt tydligt när man är på plats.

Ett problem i stora städer är trafiken, som bl a för med sig att utryckningsfordon ofta har svårt att komma fram. Det är stopp helt enkelt och konsekvensen blir att huset brinner ner eller någon hinner dö innan brandkåren eller ambulansen hinner fram. När man är i en riktigt stor stad så upplever man att sirenerna tjuter hela tiden. Det gör de nästan och skälet är bl a att det ofta tar så lång tid att komma fram.

Världens första megastad var London. Idag finns de flesta megastäder i Kina. De flesta känner vi inte ens till namnet på.
I Kina tror man att man kan lösa en del av problemet med att utryckningsfordon inte kommer fram med hjälp av självkörande fordon.
När självkörande fordon kommer tror man helt enkelt att det blir färre fordon som dessutom tar mindre plats samtidigt som algoritmerna sköter sig i trafiken. Till skillnad från oss människor.
Här kan jag förvånas över den inställning man ofta ser hos oss, i vår del av världen. Det verkar som om många tror att det är vi som styr utvecklingen. För kännedom, det gör vi inte. Vi har väldigt många duktiga företag och företagare i Sverige som är med i utvecklingen på olika sätt, men vi som samhälle betraktat driver ingen utveckling. Det gör megastäderna.
Det finns väldigt många invändningar om att våra vägar och teknik inte klarar av att hantera självkörande fordon eller att juridiken sätter hinder.
Vi kan tycka vad vi vill. Självkörande fordon lär vi få. Väldigt snart.

Reseskildring

Porträtt Thomas Bogsjö

Kanske lite ambitiös rubrik. Har väl inte tänkt att leverera en detaljerad reseskildring utan mer lite reflektioner kring resande och upplevelser.

Redan för några år sedan fanns tanken hos mig att börja resa mer än vad det blivit av tidigare. Tanken var att resa för att uppleva och lära. Att se olika delar av världen och försöka förstå vad som händer. Bortom det man kan läsa och se i media. Av olika anledningar blev det inte så. Samtidigt är det helt klart mer komplicerat när almanackan är mer eller mindre bokad i ett halvår framöver. Inte helt lätt att hitta en lucka mer än för kortare ”helgresor”.

När jag väl bestämt mig för att sluta i banken blev just tanken om resandet väldigt tydligt igen. Som en del av den fortsättning på arbete som jag tänkt mig.

Det senaste året har det blivit: Berlin, München, Bangkok, Stockholm, Nice, Stockholm igen, Amsterdam, Nice igen, London, Hongkong och Shanghai.

Göteborg med övernattning också, men det kanske inte räknas.

Ett hyfsat facit.

Ett par av resorna är initierade av jubileum att fira. Några av fotbollsmatcher. Nytta med nöje är ett bra koncept.

Jag vet att det är många som har betydligt större erfarenhet än vad jag har av att resa. Många reser mer eller mindre konstant i jobbet, men jag har också förstått att det ofta innebär just bara jobb. Kanske inte så mycket lärande och upplevelser utanför det.

Att uppleva saker och ting på plats är stor skillnad mot att läsa om det eller se på TV. Man kan läsa om att det byggs väldigt mycket på olika håll, t ex i London där jag var i november, men att se alla byggkranar på plats och att gå på gatorna och uppleva att det byggs och grävs överallt blir något helt annat.

En helt annan upplevelse hade jag för några år sedan när jag och några vänner åkte till Normandie. Vi gör en resa då och då till olika platser för att se och uppleva det som hände för många år sedan, dvs. under krigen.
Normandie tror jag är en plats som de flesta har någon form av förhållande till. Skulle tro att de flesta har sett någon film om landstigningen eller läst om D-day. Så också jag.
Men att se bombkratrarna på Pont de Hoc, gå på Utah Beach och titta på kyrkan i St Mere Eglises där falmskärmshopparen fastnade  är något helt annat. Kombinera det med 11 museer på 2 dagar så blir bilden otäckt verklig. Man börjar fatta hur det verkligen var och vad som hände.

____________________________________________________________________________________________

Att resa idag är så otroligt enkelt. Då tänker jag inte på det mest självklara med resan, att boka resa och hotell. Det är sedan länge självklart, vilket resebyråerna fått känna på. Det hade varit intressant att se lite statistik över den branschens förändring.

Nej, jag tänker på allt annat som har med resande och livet på en annan ort att göra. Att ta sig från flygplatsen in till centrum innebär ofta tåg. Biljetten köper man via en app. Kanske redan hemifrån. Inom staden åker man tunnelbana eller buss. Biljetten köper man i en app. Naturligtvis Google Maps för att lokalisera sig och hitta.

Jag använder Tripadvisor en hel del. Bl a för att ta reda på vad som är intressant att uppleva och bra restauranger att besöka. Fungerar förträffligt bra. Har än så länge inte upplevt något som inte stämmer. Däremot har jag ibland bannat mig själv för att inte kolla i Tripadvisor innan. Fick uppleva det i sommras i Frankrike när vi hittade en restaurang som kändes ok, bara för att efteråt läsa i Tripadvisor att servicen var usel och maten sådär. Det stämde väldigt bra.

Väldigt många restauranger bokar man enklast via deras hemsida. Där finns nästan alltid en bokningstjänst som är enkel att använda och som alltid fungerar.

Och allt betalas elektroniskt. Inga kontanter eller i varje fall inte särskilt ofta. Ofta är man väldigt tydliga med att restaurangen är kontantlös.
Ska skriva ett särskilt inlägg om kontanter längre fram.

Ett tips om du tänker besöka något speciellt är att göra en koll innan om man behöver boka tid och köpa biljett innan. Fick uppleva just det i Barcelona i januari för ett år sedan. Vi skulle besöka Sagrada Familia och åkte dit. Bara för att upptäcka att vi inte skulle komma in förrän fler timmar senare eftersom vi inte hade bokat i förväg. Det blev till att köpa biljett för entré på eftermiddagen och sedan åka därifrån några timmar.


 

Resandet har till stor del blivit digitalt, vilket inte är så konstigt.

Att resandet blir digitalt stavas – Kina. Eller Kineser. För något år sedan reste 120 miljoner kineser utomlands varje år. Under 2017 var det 135 miljoner. Om några år är det 200 miljoner. De lever till väldigt stor del i en digital värld. Mycket tack vare WeChat, som används av nästan 1 miljard Kineser och de använder det till allt. Från början var WeChat en chat. Nu används det till mail, att betala allt från maten på gatan till räkningar, till att boka bord på restaurang, köpa biljetter, boka didi. De lever WeChat och de reser överallt. Och de som inte har WeChat har Alipay. Eller både och.

Den affär, restaurang runt om i världen som vill ha del i Kinesernas pengar blir digitala. Annars lär de inte vara ett alternativ.
Och det är väldigt tydligt att de anpassar sig till den digital världen. Väldigt snabbt.

I Hongkong var digitala betalningar väldigt tydligt, bl a genom att de exponerades via taxibilar. Inte alla men ett flertal. Tyvärr kunde inte jag använda WeChat Pay eftersom mitt (västerländska) kort inte gick att registrera. Samma sak i Shanghai där det stod WeChat och Alipay på i stort sett alla taxibilar.

20171129_165130

I Hongkong läste jag i South China Morning Post om Octopus, som är det vanligaste betalkortet i Hongkong, och deras betalnyhet. Genom att använda QR kod som skapas i en smartphone (betalningsmottagaren) och som läses i en annan smartphone (betalaren) så tror man kunna plocka bort kontanter helt från taxibilar. Taxichauffören slipper skaffa en särskild kortläsare och kan använda sin smartphone istället. Och smartphone har taxichaufförerna, både i Hongkong och Shanghai.  Ofta fyra fem stycken som sitter monterade på rad framför honom och som de dessutom använder hela tiden.

Också i London kunde jag konstatera att taxichaufförerna blivit digitala. Inte nog med att man tog kort. Terminalerna var naturligtvis touchless.


 

En del upptäckande när man reser är maten. Alltid spännande och intressant att upptäcka nytt och testa. Som jag nämnde tidigare använder jag ofta Tripadvisor för att hitta restauranger och det blir nästan alltid bra.

Något som blir allt tydligare är att ofta är det enkla minst lika gott som det dyrare. I Shanghai gick vi in på en foodmarket i fem våningar, varav de två översta var restauranger. Där hittade vi en enkel restaurang med plaststolar och plastbord som hette Old Shanghai…nånting. Men vilken mat så god.

På tal om digitalisering så kunde jag konstatera att i Hongkong och Shanghai så fick man på flera ställen en läsplatta att beställa maten med. Enkelt och smidigt.


 

Och vad landar detta ner i. Kanske inget särskilt eller så några refelektioner:

  • Försök vara så digital som möjligt. Snart blir det svårt att klara sig annars
  • Att vara lyhörd är bra. Vi kan skratta åt äktenskapsmarknaden på Peoples Square i Shanghai, men bör kanske försöka förstå varför.
  • Det byggs otroligt mycket runt om i världen. Det vi ser här hemma är inte särskilt mycket.
  • Enkla restauranger är ofta minst lika bra som ”finare”
  • Digitaliseringen går fort. Vansinnigt fort.
  • Kolla gärna på andras erfarenheter (Tripadvisor).
  • Håll koll på Kina och resten av Asien. Det är där det händer. Vi ligger efter.

The wizard of lies

 

Såg nyligen en film med titeln ”The wizard of lies”. Tyckte den var väldigt bra. Med Robert de Niro i huvudrollen så är kanske det inte så konstigt.

Kommer du ihåg Bernie Madoff? Han som blåste investerare på hiskeliga 50 miljarder USD. En ofattbar summa. Det är om honom som filmen handlar.

Madoff var en högst respekterad fondförvaltare och var bl a med och startade Nasdaq, där han också satt i styrelsen. Han drev en hedgefond som gav en hög, men inte för hög, och jämn avkastning år efter år. Allt var fejk. Jag ska inte beskriva mer. Se filmen istället. Den är bra.

Bland placerarna fanns stora globala banker som förlorade miljardbelopp. Även ett antal kända namn fanns med som förlorare.

Det finns dock en sekvens som gav en viss igenkänning. Sekvensen jag tänker på är när ett antal privatpersoner vittnar om att de förlorat alla sina besparingar, alla sina pensionspengar. Allt var borta. De hade lagt allt hos Madoff, lockade av den höga avkastningen. Jag vet, det är film men vad jag minns så var det så till stor del. Många småsparare förlorade allt.

Just lockelsen av den höga avkastningen och viljan att placera, kanske inte allt, men väldigt mycket för att få den riktigt höga avkastningen fascinerar mig. Det här är något som jag ”råkat ut för” ett antal gånger genom åren. Jag har många gånger försökt avstyra därför att risken är alldeles för hög. Ibland har jag lyckats, ibland inte. I några fall har det t o m varit ren bluff, vilket varit självklart när man väl granskar det. Naturligtvis tyckte man att der var ”riskfritt”.

Sorry, men det fungerar inte så. Riskfritt finns inte.

Hög avkastning = hög risk

Låg risk = låg avkastning

Svårare än så är det inte.

Algoritmerna tar över – del 1

Porträtt Thomas Bogsjö
170830 Porträtt fotografering Thomas Bogsjö den 30 augusti 2017 i Borås. Foto: JÖRGEN JARNBERGER / JPIXFOTO

Så många gånger som jag har börjat skriva på det här inlägget…
Sedan skrivit om det i huvudet och ändrat igen. Till slut kom jag fram till att det får bli flera delar. Förmodligen. Annars lär det bli ett väääääldigt långt inlägg. Det finns så många infallsvinklar och så mycket att skriva.

Det som vi kallar för digitaliseringen är något som intresserat och fascinerat mig i många år. Många är de arbetskamrater som har drabbats av just det genom åren.

En sak är säker. Det händer mycket nu och det händer väldigt fort. Men allt händer inte på en gång och det har dessutom pågått länge.

Det tog ganska lång tid innan vi började kalla det för digitalisering eller digitaliseringen. Från början var nog det vanligaste något med dator i. Förmodligen datoriseringen.
Sedan blev det något med IT i. Kanske så enkelt som IT-utvecklingen. Därefter var det förmodligen digitaliseringen som dök upp. Då var det mycket snack om ettor och nollor.

För några år sedan började jag själv använda ”Algoritmerna tar över” och för något år sedan träffade jag en framtidsforskare som hade ”Algoritmiseringen” som sin rubrik. Det kändes som jag fick en bekräftelse på att jag var rätt ute.

Allt handlar om algoritmer. Algoritmer brukar ibland beskrivas som ett recept eller en instruktion. Ettor och noller som blir algoritmer. Och som redan har, men kommer få ännu mer inverkan på våra liv. I en rasande takt.

 


 

Första gången som jag kom i kontakt med en dator var i början på sjuttiotalet. Jag gick på gymnasiet och på fysiklektionen fick vi gå in i grupp till läraren som placerat sig och datorn i ett särskilt rum. Där visade han en kurva, som förmodligen hette sinus eller cosinus, på en skärm. Kurvan flyttade sig över skärmen och alla var helt stumma av beundran. Tror inte någon begrep något. Inte jag i varje fall. Bara för att föra allt tillbaka till rätt nivå så använde vi fortfarande räknesticka på lektionerna. Miniräknare började komma men var förbjudna i skolan.

När jag började på Handelsbanken för nästan 40 år sedan, i början på 80 talet, hade datoriseringen inte kommit särskilt långt. Det mesta var väldigt manuellt. Datoriseringen bestod egentligen i att man samlat vissa uppgifter, bl a om konton, i en stordator. Via en terminal kunde man ställa en fråga och på ett papper fick man sedan ett svar. Det kunde t ex vara saldo på ett konto eller transaktioner på ett konto. Bildskärm? Nej, fanns inte. Allt skrevs ut.

Kassatransaktioner kördes i en särskild terminal och ett kvitto kvitterades (stämplades hårt…) i en terminal. Om jag inte minns fel så syntes transaktionen på kontot först dagen efter. Alla bankgirotransaktioner skickades dock med post. Dvs. avin som kunden kom in med skickades. Postgirobetalningar gjorde sig inte besvär. Möjligtvis i någon form. Att gå till Posten med en Bankgirotransaktion var dock omöjligt. Tvärstopp.

Ingenting registrerades i någon terminal. Om vi skulle öppna ett konto så fick vi fylla i en blankett. Som var i två ex med karbon emellen. Ett ex skickades till dataavdelningen som registerade kontot. Det andra exet sparade vi som bevakning till vi kunde se att kontot var öppnat. Se innebar att vi ställde en fråga på våra dumma terminaler och om det var klart fick vi fram alla uppgifter.

En annan tid.

Ungefär samtidigt fick vi något fantastiskt. En ABC800. Jösses vilket mästerverk till dator. Nånstans där tror jag att min nyfikenhet började ta tag i datoriseringen. Det här var spännande. Här kunde jag t o m skapa små programsnuttar. Jag minns att jag gjorde någon form av register. Förmodligen kundregister där vi bl a kunde printa etiketter och göra utskick.

I mitten av 80 talet fick vi nästa generation terminaler. Fortfarande ganska dumma men nu kunde vi börja registera också. Nån tok fick dock för sig att vi skulle dela en terminal på två. Eller t o m tre ibland om jag minns rätt. Funkade sådär…

Nånstans i början av 90 talet började jag intressera mig för det som då kallades för kundvård. Nu började det bli intressant. Nu började vi snacka processer istället för dum hårddata. Hur kunde man jobba i processer med en kund eller många kunder? Och hur gjorde man det över tid? Det var enligt mitt sätt att se det mer ett mindset än något som var en del av datoriseringen. Även om tekniken hjälpte till.

Det som hade hänt några år tidigare var också att programmakare börjat bygga kundvårdsprogram. De hade sitt urpsung hos företag med många säljare. Säljaren hade en Time Manager. En ”kalenderbok” där säljaren förde noteringar om det mesta. Bl a sina kunder, affärer på gång och prospekts.
Så slutade säljaren och tog sin Time Manager och gick. Ut genom dörren försvann all kunskap om hans jobb. Företaget visste bara vilka affärer säljaren gjort, men hade väldigt få uppgifter om kunder, kontaktpersoner, möten mm. Då började man bygga program som skulle hantera det.

I början av 90 talet hade jag via banken skaffat en bärbar dator. En Toshiba. En dröm. Nu började jag på allvar begripa hur det här hängde ihop. Hur man kunde använda tekniken för att förenkla livet och få allt att fungera.

1995 var jag ansvarig för den första installationen av ett pc-nätverk på kontor i banken. Det fanns ett kontor som hade gjort det innan, men de hade använt en extern konsult.
Vi gjorde det helt själva. 18 datorer byggdes ihop i ett nätverk. Det var lärorikt och inte helt enkelt. För 22 år sedan var det många som hade synpunkter om nyttan av att göra det. Varför skulle man lära sig något nytt?

Fortfarande handlade datoriseringen väldigt mycket om att göra ettor och nollor av de tjänster som vi tillhandahöll.

Ungefär samtidigt var jag med och tog in ett kundvårdsprogram till banken. Nu började tanken och arbetet med processer att ta en väldig fart

För min del började tanken om att datorisera processer för väldigt länge sedan. Men det är först idag som de börjar ta fart på allvar.

Ibland kallas det för robotar eller robotisering. Jag tycker det är väldigt spännande. Samtidigt ska man ju fundera över konsekvenserna.

När de processer jag arbetar med robotiseras, vad ska jag göra istället?

Men det tar vi nästa gång…

6 november 2017 – Att blogga

Ojdå! Vilken respons! Stort tack för alla samtal, sms, meddelanden och glada tillrop på mitt förra (första) inlägg. Fantastiskt kul!

Innan jag skriver något mer måste jag bara nämna att bilderna av mig är tagna av en mycket god vän och fantastiskt duktig fotograf – Jörgen Jarnberger.
Jörgens har en fantastisk förmåga att fånga ögonblicket. Titta gärna på Jörgens bilder här Jpix

Porträtt Thomas Bogsjö

Att blogga är kanske lite speciellt. Eller inte. I grunden handlar det om att skriva. Varken mer eller mindre. Ordet ”blogg” är en sammanskrivning av orden ”webb” och ”logg”. Kort och gott, att skriva på webben. Uppifrån och ner, med det senaste inslaget överst. Så var det från första början.

Jag bloggade för första gången för en sådär 15 år sedan. Utan att veta om det. Tänk nu en sådär 5 år innan första smartphonen kom. Internet är fortfarande inte riktigt var mans egendom.

Grunden var att i Handelsbanken fick varje kontor sköta sin egen hemsida. Antingen tog man hand om den på kontoret eller så fick den ett standardutseende som nästan aldrig ändrades. Jag och mina kollegor på mitt kontor bestämde oss för att vår hemsida skulle få liv. För att den skulle bli intressant behövde det hända något ofta. Vi förstod tidigt att det här var något som vi behövde lära oss. Vår ambition blev att ändra något varje dag, en ganska hög ambitionsnivå. Tänk fortfarande på att mycket av detta var nytt och ingen självklarhet. Verktyget var inte heller helt enkelt. För att vara ärlig så var det ganska knöligt. Hur skulle vi få till detta?

Vi började med att lägga upp ”bankinlägg”, dvs. vi försökte ”sälja bank”. Gick inte särskilt bra. Responsen var obefintlig och vi funderade på hur vi skulle göra istället. Jag minns inte riktigt hur men någonstans i detta började jag skriva inlägg. I början var det nog väldigt mycket bank, men efter ett tag började det glida över i mer personliga reflektioner om allt möjligt. Alltifrån sånt som var nära bank, t ex mitt eget sparande, eller något om musik, idrott, trafiksituationen i Borås mm. Vad som helst, men samtidigt inte för utmanande. Helt plötsligt kom responsen. Vi förstod att det här gillade man att läsa och man brydde sig. Det blev väldigt tydligt när jag skrev något som inte stämde riktigt. En gång blev det fel på ett årtal och med en gång hade jag ett mail med en rättelse.

Efter ett tag blev jag kontaktad av någon från bankens centrala informationsavdelning som sa ungefär så här: ”Vi har följt det ni gör på er hemsida och det du skriver. Vi gillar det och det du gör är att blogga. Skulle du inte vilja ha en riktig blogg istället?”.
Va, gör jag? Nyfiken som jag är så svarade jag: ”Jaha, varför inte…det kan jag väl testa.”

På den vägen är det som det brukar heta. Bloggandet har gått upp och ner genom året. Ibland har det tagit helt stopp och det senaste åren har det varit väldigt sparsamt.
På sätt och vis har väl sociala medier delvis ersatt bloggandet. Dessutom har bloggandet förändrats kraftigt genom åren och till viss del övergått till rörlig bild och videoblogg.

En kuriosa i sammanhanget. För några år sedan (dvs. förmodligen 2009-2011) så skrevs i Finansförbundets tidning en artikel om bloggande. Artikeln handlade om två personer, Swedbanks VD Michael Wolf å så jag…
Han bloggade internt till alla personal medan jag bloggade externt .
Förmodligen enda gången man nämns i ett sånt sammanhang 😉


 

Jag har inte ambitionen att skriva varje dag, men hyfsat ofta. Vad det nu innebär.
En del uppslag till ämnen har jag. Skulle tro att en hel del kommer handla om digitalisering, eller algoritmisering som jag föredrar att kalla det, och hur det påverkar oss i en rasande hastighet. Ett område som flera känner igen som har intresserat mig i många år.
Det blir säkert också en del om bank.
Det är inte omöjligt att något inslag inom kort kommer att handla om ”Klagomålshantering”. Ett spännande område som man kan ha mycket åsikter om.


 

Just det! 6 november är Gustav Adolfsdagen. För  några år sedan var vi några stycket som var i Lützen och besökte minneskapellet, såg stenen och slagfältet. Been there – done that.
I vissa delar av Tyskland skrämmer man fortfarande barn som är olydiga med att ”om du inte sköter dig så kommer svensken och tar dig”. Vissa saker hänger i länge…

1 november 2017- Sex månader senare

 

Idag är det ett halvår sedan som mitt ”nya liv” började. Den 30 april gick jag ut från Handelsbanken som anställd för sista gången. Ok då, jag var anställd till sista maj. Om man ska vara petig. Men maj blev en månad då all gammal semester plockades ut så i praktiken var det sista april som var sista dagen.

Jag har fått frågan många gånger hur det känns. Mitt svar har varit att det gör det inte. Det känns inget speciellt. Allt har varit ungefär som förut. Förutom att jag inte har gått till banken varje dag. Och då menar jag varje dag. För det gjorde jag under ganska lång tid. Antingen fysiskt eller digitalt.

Att allting känns som vanligt kanske inte är så konstigt eftersom jag har bestämt mig för att låta det mesta vara som vanligt. Jag ska ta det från början.

Porträtt Thomas Bogsjö

Jag har berättat min story avseende det här ett antal gånger så för någon är det säkert inte nytt.

När Handelsbanken presenterade resultatet för första kvartalet 2016 så berättade ledningen också att man hade för avsikt att banta antalet anställda i den svenska rörelsen. Dessutom skulle antalet kontor reduceras. När det kom ut till oss anställda hur personalminskningen skulle gå till så insåg jag efter ganska omgående att jag låg innanför radarn. Sannolikheten var nog ganska stor att jag skulle få frågan om jag ville sluta i banken. Jag bestämde mig omgående för att säga – nej tack. Jag tycker fortfarande att jobbet är väldigt kul och gillar dessutom att jobba överhuvudtaget. Jag tänker inte sluta än på länge.
Först i slutet på året fick jag frågan. Eftersom jag var någorlunda förbered svarade jag spontant – Nej tack, men sa också att jag ville ha ett par veckor på mig att fundera.

Under de veckorna funderade jag en hel del, men framför allt pratade jag med ett antal kloka människor som alla sa samma sak. Självklar skulle jag acceptera erbjudandet. Det var väl t o m någon som ifrågasatte min intelligens om jag tackade nej…

Så på två veckor vände jag totalt. Det blev ett ”Jag slutar”. Efter 37 år hos samma arbetsgivare.

Det jag också bestämde mig för var att även om jag slutade i Handelsbanken så skulle jag fortsätta att jobba och engagera mig.

De sex månaderna som har gått har till stor del varit ”semester”. Det har ju bl a varit sommarmånader med allt vad det innebär. För min del har de månaderna i mångt och mycket gått till att ”fixa till” det nya livet, men också att fixa sånt som borde varit gjort för länge sedan.

Så nu börjar det nya livet!

Porträtt Thomas Bogsjö

Under det senaste halvåret har jag levt ungefär som vanligt. Gjort ungefär samma saker som tidigare. Förutom att jag inte har gått till banken.

Däremot har jag fortsatt att engagera mig i Borås näringsliv på olika sätt och varit delaktig. Den som mött mig där tidigare har nog inte märkt någon större skillnad. Jag har skaffat mig en ”kontorsplats” på Elitkontoret. Ett coworking koncept som är mycket intressant och där möter jag en väldigt intressant mix av människor. Kan rekommendera den som funderar på att skaffa ett kontor att kolla med Elitkontoret.

Jag har och har haft några intressanta diskussioner om uppdrag på olika sätt, bl a styrelseuppdrag. Vi får se vad det landar i. Jag kan t o m tänka mig operativa uppdrag om det skulle dyka upp.

Det är väl ungefär så jag har tänkt mig. En mix av uppdrag där jag själv är med och bestämmer agendan.

Att själv bestämma över min kalender känns väldigt skönt. Och ovant, men jag lär mig.

Porträtt Thomas Bogsjö